En befolkning som sedan århundranden tillbaka genom intellektuell lättja har varit hopplöst beroende av kognitivt formaterande social ingenjörskonst, måste ovillkorligen själv med hårt arbete förtjäna sin egen intellektuella frihet.

Det är samma intellektuella sinnelag som slaviskt låtit sig fångas av sitt eget bedövande missbruk av intellektuell lättja och som ändå ägnar bara precis tillräckligt med uppmärksamhet till vilseledande för att hålla honom eller henne från att hoppa från tåget i ett sista desperata försök att överleva. Så ja, människan kommer att klara sig - överleva, men frågan är alltså vilket lidande som detta kommer att kräva, ingen kommer självmant medvetet välja döden för att slippa tänka.

Strukturen på historien hålls samman av två viktiga och distinkta typer av länkar, två tidpunkter som ingen är immun: stunder av uppenbarelse - epifani, och stunder av katastrof.

Ibland blandas båda elementen vid födelsen av en singulär epok. Människor vaknar ofta till förståelse mitt i stora kriser; och, alltid, kan stora kriser uppstå när människor vaknar till medvetande. Det är i dessa stunder när social gravitation försvinner, då det kinetiska limmet av normalitet smälter bort, och vi börjar se de verkliga grundvalarna för vår värld, att en naturlagsmässigt baserad normalitet överhuvudtaget existerar.

Fångade mellan dessa självdestruktiva krafter, alltså även den naturliga inom oss och den yttre kognitivt formaterande, görs många till skräckslagna och hjälplösa barn fastspända i gungande och krängande fordon, sanna offer som bara kan hänga på och hoppas att de överlever sin skrämmande upplevelse. Visst, de är alla under utbildning för att fylla sina framtida roller som antingen förväntnings -knarkare vilseledare / möjliggörare eller konsumtionsberoende zombies vandrande längs den allt brantare vägen ner till egen självdestruktion och de vill därför bara så gärna tro att de i verkligheten inte är grundlurade från ruta ett i livet.

Men detta är bara en självbedräglig förklaring, det kommer aldrig att bli någonting som kommer att kunna utgöra en ursäkt som kommer att förändra verklighetens utveckling.

Katastrof uppstår när alltför många människor vägrar att acceptera att omkring oss så finns det alltid två universaler i arbete. Det är den kalla, hårda verklighet som ligger bakom allt. På ytan är allt en slöja av svek och kompromisser. Ju mer mänsklighet som äventyrar vitala socialt formaterade sanningar för att njuta av komforten av illusioner, desto mer emotionellt självförståelsemässigt splittrande blir det hela när dessa illusioner faller bort. Dessa två världar kan därför bara samexistera endast under korta perioder, och de kommer alltid och så småningom kollidera efterhand som människor utvecklar sin emotionella självförståelse. Det finns ingen annan möjlig utgång eller utveckling.

Jag tror dessutom att man numera på rätt goda grunder kan säga att ju mer de polariserar människor sanningar, desto mer explosiv och katastrofal blir reaktionen när separationen avlägsnas och verkligheten gör sig påmind. Jag känner det absolut nödvändigt att relatera till denna fara, för i dag lever mänskligheten så historiskt långt ifrån den fasta grunden av verkligheten, den politiska verkligheten, den sociala verkligheten och den ekonomiska verkligheten, eftersom den regisserade scenen har ställts in för ett slags fullt spektrum för destabilisering, som detta aldrig har sett dagens ljus förut. Ja givetvis som en konsekvens av att försöka bevara den sönderfallande globala finansiella hegemonin.

Men jag vill här diskutera kärnproblemet självbedrägeriet, problemet som gör resten av våra problem är möjliga.

Tid, har tyvärr en närmast magisk förmåga att radera människors vaksamhet. Det är inte det att allmänheten nödvändigtvis har glömt bort att fara kan slå till när som helst var som helst (även om vissa människor har glömt detta). Många människor vet mycket väl att vår kultur är en flytande betingelse på lövtunna fartyg på ett turbulent hav. Dock avslöjar detta en oroande trend i dag att människor har beslutat sig för att de inte bryr sig. "Att ta det blå bedövande pillret" är den stigande religionen sprungen ur det så kallade "nya normala." Ja, ekonomin är en illusion, det politiska systemet är en illusion och de olika globala konflikterna vårt samhälle deltar i är mestadels skapade illusioner. Men vi kan "inte kan göra något åt det", så vi kan lika gärna dra nytta av vinsten från dessa illusioner medan vi kan, eller hur?

Ännu mer skrämmande är vår kulturs vilseledda känsla för hur en kollaps faktiskt ser ut. För många - eller de flesta - är en kollaps en filmisk över natten gåendes affär, med zombies, atombomber och masspanik. I verkliga livet, och genom historien, är kollaps en process av något mer utdragen karaktär. Sedan åtminstone 2008 har USA och resten av världen inom den BIS - baserade bankhegemonin upplevt den processen. Alla väntar på att aktiemarknaden skall implodera och att social oro ska få ett utbrott innan de själva tar hotet på allvar, men dessa är inte signaler om kollaps. Dessa är de kvittenser som uppstår när en kollaps har gjort sitt, de är symptom på det föregående förloppet. Minimera aldrig vad som uppstår över natten.

Illusion och självbedrägeri kan vara så kraftfulla att det värsta elände kan normaliseras, åtminstone för en liten stund.

Desperat försöker därför de allra flesta istället att avvärja dödsryckningarna av detta delirium tremens genom att konsumera mer och mer drömbaserad digitalkonfetti - skuldsättning - i en hopplös kamp för att lura döden ytterligare en gång. Och så mycket som några uppblåsta rädda egon skriker i protest att vi alla bara hjälplösa offer, gör detta många till de därmed skrämda barn som är instängda på tåget till helvetet som vi alla befinner oss på, för så är det också rent faktiskt, för våra egna barn som hör detta är vi ledare / möjliggörare antingen vi vill erkänna det för oss själva eller inte.

Om inte annat så illustrerar ju detta det eländiga meningslösa i att hoppas på att vårt eget beroende av ledarskap enkelt kommer att förändra våra vanor, om vi bara ger det mer tid, pengar, stöd eller mer (bödels) rep. Vi måste få varandra att växa som människor, genom att hjälpa oss själva att utvecklas - växa. Ingenting kommer att på allvar förändras förrän vi ser behovet av att förändra oss själva, att utvecklas, till att bli villiga till att utöva så mycket ansträngning för att få andra att inse att motståndet mot förändring av sig själv är vad som förevigar vårt eget missbruk - behov av ledarskap. När alla kan gå själva är behovet av ledning eliminerat. Visst, för många gäller också att om de inte har gjort någonting alls vid det här laget då kommer de inte kommer att göra det i framtiden heller. Men människan kan uppenbarligen förändras över tid, så allt är en fråga om vilja leva och att inte ge upp.

Och det är inte bara allmänheten som drabbas av förlamande partiskhet. Det finns de inom frihetsrörelsen som har köpt in falska paradigm av olika anledningar, och detta hotar alla framsteg som vi har gjort under de senaste åren.

Det finns också de i frihetsrörelsen som håller fast vid uppfattningen att kampen mot globalism kommer att vinnas utan all fysisk konflikt. De tror att om vi bara protestera tillräckligt länge, spela det politiska och rättsliga spelet tillräckligt länge, upphäva tillräckligt länge, vägra att delta tillräckligt länge, kommer göra att den elitistiska byggnaden, en byggnad som har funnits i århundraden och som har manipulerat det hävdvunna lika länge , plötsligt försvinner i en puff av magiskt pulver. Detta är maktens spelplan med maktens regelverk och makt är kraft att bryta motstånd, där maktens syfte alltså definitionsmässigt är enskild nytta.

Det första problemet med denna strategi är att den bygger på antagandet om tiden. Visst, allt är möjligt om ges tillfälle. Kanske rörelsen kunde slipa bort delar på den nya världsordningen under loppet av flera decennier tills majoriteten av massorna är vakna och medvetna (vilket är exakt så lång tid som det skulle ta). Men jag tror att det är oändligt dumt att anta att vi har årtionden på oss att utföra en sådan uppgift. Om det förflutna har visat oss någonting, så är det att tyranni inte respekterar förnuft och, vid en viss punkt, kunde det bara inte bry sig mindre om bilden av sig själv. Så jag gissar att vi skulle få betala rätt dyrt för detta med tiden.

Tyranni respekterar endast makt - kraft att bryta motstånd. Det respekterar inte protesterna från myror som kan krossas med våld under fötterna, men det kommer att göra en stor omväg runt en varg redo att hugga.

Vägran att ta ansvar för sitt eget försvar är ännu en produkt av rädsla - fruktan att fienden är för stark, att allt motstånd är meningslöst. Men motståndet är endast ett säkert misslyckande om motståndet aldrig har genomförts. Människor besegrar nu sig själva åt makten inom sina egna sinnen, innan de någonsin ens har vågat stå upp, och så kommer det sig att de blir vad som aldrig har vågat stå upp för någonting och därmed alltid faller för allt, men några människor har alltid genom människans historia kämpat emot.

Detta är den enda anledningen till att totalitära inslag aldrig någonsin når eller kommer att nå en varaktig framgång. Återigen, många i frihetsrörelsen kommer att möta ett brutalt uppvaknande när de inser att de har förlitat sig för mycket på begreppet systemets polis själva, att det finns en inneboende vilja till rättfärdighet inbyggd i systemet, i stället för att förbereda sig själva för det värsta scenariot för att kunna hjälpa andra.

Vi kliver över tröskeln in till en ålder som kommer att splittra alla illusioner, föreställningar och värderingar, och globalisterna är inget undantag - de är bara människor med ett annat beteende. Roten och de pelare som elitistisk globalism grundar sig på, är att vissa människor anser att de är biologiskt födda - predestinerade att härska genom makt, medan andra människor är födda att tjäna. Vissa människor föds till kungar och andra människor föds till slavar. Att ledning inte är en existerande naturlig funktion. Den definitiva psykopatin av detta trossystem bör vara rätt uppenbar här, men psykopati framkallar också ett slags kanske bländande ego och hybris, vilket kväver eventuella inneboende frågor om det egentliga motivet - enskild nytta eller altruism. Jag tror inte att eliten någonsin ens faktiskt överväger giltigheten av sina egna filosofier i detta. Jag är relativt säker deras sätt att se på världen är mycket mer likt en kult, som en slags religiöst motiverad sekt som drivs av brutal fanatism istället för naturlig förståelse.

Sådana människor kan inte diskuteras med i termer av yttre betingelser. I själva verket, fanatiker frossar ofta i sin förmåga att trampa på alla andra världsbilder för att skapa fullständig dominans av deras ideologi. Illusionen av sanningen är mycket viktigare för dem än verkligheten, och detta är därför också deras största svaghet. Gömd under alla poser och makt att gripa, djupt i grunden av eget antaget postulat om allmakt, känner jag en ständigt närvarande och växande rädsla inom globalistkulturen . Jag känner igen ett varumärke av rädsla som kommer endast från ett uppenbart frö av tvivel inom sig själva.

Det är en otrolig mängd propaganda som riktas mot allmänheten, ständiga krigsspel och sinnesspel mot människor, de ändlösa hagelstormarna av laglig manövrering utformad för att radera vår känsla av samband med våra naturliga rättigheter och friheter, en flodvåg av skräckpropaganda med alla manipulationer och syndabockar för att utarbeta teatraliska displayer, alla kopplade till rädsla. Varför? Jo, för om globalisterna verkligen vore så allsmäktiga, alltså som de låtsas - vill ge sken av att - vara - om de verkligen vore allvetande filosofiska kungar födda att härska - då skulle de redan ha sin New World Order i öppen regi och natur och de skulle inte behöva hålla den dold. De skulle inte behöva lögnerna. De skulle inte behöva begagna sig av dolda hot om våld. Den obestridliga kraften i deras ideologi skulle räcka mer än väl om deras ideologi faktiskt hade någon som helst form av giltighet. Lögner är utformade för att dölja bristen på giltighet och brist på styrka i förhållande till verkligheten. Globalism är, i grund och botten, ett ihåligt skal desperat ropande efter en kärna. Det är de känslotomma själarnas eko.

Men vad som kan framstå som "grundlighet" hos elitistiska bedrägerier är faktiskt bara en form av detaljstyrning som uppvisar grundläggande tvivel om kommande framgång. Globalister önskar att de kunde förutsäga framtiden, men det kan de inte göra, de kan inte kontrollera allt. Så de är lika rädda som de flesta av mänskligheten. Jag tror att vi går in i en era där de kommer att känna den nakna smärtan av krossade illusioner och förstörelsen av sina egna fantasier, inte mindre känd som den verkliga känslan av smärta hos resten av världen, fast det bli på en större skala.

Vårt uppdrag som en motkraft till globalism är därför att komma till rätta med våra egna illusioner och radera dem, att sluta kompromissa och sluta vänta på den slutliga yttre grundbulten att släppa och istället nu vidta positiva åtgärder snarare än att vänta till efter att effekterna av kollapserna utvecklats. Detta innebär förberedelse och organisation för de värsta tänkbara scenarierna. Detta innebär att göra en familj, grannskap och ett samhälle så självständiga och säkra som möjligt. Allt ursäktande måste sluta. Distraktioner och intellektualiserade lösningar om magiska silverkulor måste sluta. Hårt arbete och risk är allt som är kvar, allt som räknas. Om vi gör detta, och om vi gör detta nu, då är segern möjlig för gör vi ingenting så kommer ingenting att förändras. I varje tävling i styrka och vilja, kommer den som känner sig själv bäst, den som bäst förkastar illusioner, blir vinnare.