" Detta framför allt annat; var uppriktigt sann emot dig själv, och det måste du följa, om natten som dagen. Du kan då icke vara falsk för någon människa. " Hamlet Akt 1, scen 3.

Att bli medveten är ett verkligt trauma, en riktig känslomässig eklut faktiskt, ett trauma av enorma proportioner eftersom det förändrar allt. Det är att uppleva helvetet på jorden, sin egen bristfällighet i all sin oförblommade prakt. Förnekelse är inte längre möjlig och det är en vedervärdig känsla när du exempelvis börjar kolla in din familj, relationer, vänner när och kära och inser att under den artiga, leende och inte längre så geniala fasaden, för att inte säga pinsamt, presenterad för utomstående ... så finns inte sällan veritabla monster - vandrande emotionellt självförståelsemässiga tragedier.

Den insikten är inte sällan den rena socialpsykologiska skärselden. Vi kände ju som vi en gång gjorde då och våra minnen betingas till stora delar av relationen till våra känslor, även om vi rent logiskt resonemangsmässigt idag förstår att vi aldrig skulle kunna känna detsamma igen, ställda inför för samma givna betingelser som vi en gång gjorde. Vi kan bara känna nya känslor och vi kan bara känna känslor nu.

En människa kan aldrig hoppa i samma flod igen, för varken människa eller flod är desamma.

Vi vet en del, absolut det gör vi, men vi håller mamma om ryggen och hoppas på att de kommer att förbättras – att de kommer att förändras och vi vill ju så gärna att de skall förändras på ett sätt som vi helst själva konstruerar och medverkar till. Inte så hjärna bara hjälp till självhjälp – stavningen är med avsikt. Vi vill så gärna älska ovillkorligt men vi är så rädda för att bli besvikna. Att bli ensamma.

Vi vet mycket väl att vi själva inte blir så särskilt glada av att öppna våra egna inköpta julklappar och allra minst då i ensamhet, men vi glömmer också gärna lätt bort sådana enkla känslomässiga fundament. Vi vet ju egentligen att alla måste gå sin egen väg och att alla faktiskt måste bära sina egna laster av känslomässig utveckling och självförståelse – att visdom bara är helat lidande. Men vi vill inte gärna släppa taget om andra - för vår egen skull så länge vi inte kan släppa taget om oss själva så släpper vi inte gärna viljan att kontrollera andra och så länge så undanhåller vi oss själva möjligheten att utveckla oss som människor. Så ingen kan varken lida eller hela för någon annans räkning. Vi vet att vi inte kan frälsa någon annan än oss själva och vi vet att det är bara så som någonting egentligen kan förbättras någonstans.

Men vi vill ju så gärna återuppleva vad vi en gång kände till den gamla kognitiva formateringens rådande ordning och föreställningsvärld, så vi letar ändå gärna lösningar på denna strävan utanför oss själva. vi faller tillbaka in i gamla mönster, när vi graviterar ner i de mörka djupen av oss själva och vår oförmåga att istället sträva framåt med vår egen utveckling av emotionell självförståelse som individer. Det är den enda möjliga vägen framåt för någon och det är målet som individer tillsammans. Att uppleva känslor individuellt för att kunna leva tillsammans.

Så insikten om att vi kanske måste lämna våra närmaste fru / make, familj, vänner och gå vidare som individer, för att ge alla bättre möjligheter till detsamma och för att söka följeslagare bland mer likasinnade – utvecklingsbenägna - är alltid en stor och mycket obehaglig "fråga". Detta är därför också, givetvis, närmast ett socialemotionellt missfoster till tid för alla som befinner sig i den.

Det är brytningen mellan den gamla kognitivt formaterade värderingsgrunden för kollektivistisk materialism och den nya synkroniciteten grundad på den intellektuella fria tankens individualism.

Så vi måste ändå lita på att vår blivande resonans kommer att uppfyllas, vi har liksom inga val kvar längre när inte huvudet i sanden fungerar mer. Och om vi är trogna våra försök till ökad emotionell självförståelse så ägnar vi oss ju i alla händelser inte åt något faktiskt helt uppenbart självskadebeteende. Vi kommer ju dessutom ovillkorligen att bli mer harmoniska av att leva uppriktigt i förhållande till våra verkliga - socialkognitivt oformaterade - naturliga - intellektuellt rimliga - känslor som ligger utanför vad som värderingsmässigt alltså nu bara är alltmer uppenbart förvirrat och ologiskt. Våra behov kommer att tillgodoses långt och bortom våra förväntningar och vi känner då oss alltmer trygga som individer. Naturligtvis också eftersom vi dessutom vet att det enda sättet att aldrig bli besviken bygger på att inte ha några förväntningar så krav på ökad emotionell självförståelse med efterföljande förebråelse vid brist, de riktas lämpligen dit där det finns möjlighet att påverka. Valet är vårt eget Så att ha närmast stupida emotionella förväntningar främst gentemot andra förefaller inte vara någon given väg till socialpsykologisk välfärd.

Men, och det är ett väldigt stort men: Att kasta hela den socialt kognitivt formaterade känslokostymens försiktighet som ett rö för vinden och för att slå ut allt detta med förtroende, det är verkligen en formidabelt krävande uppgift, det är som att kliva utanför den egna andliga plankan ut i det okända och skrämmande havet av alla möjligheter, det verkligt okända, men det är också att ta fäste i sig själv eller kanske snarast att ta fasta på sig själv.

Det blir inte sällan väldigt mörkt och ensamt en tid efter detta, för steget kan ju dessutom komma både påtvingat utifrån stressorer och underifrån eftertanke till ökad emotionell självförståelse, men mörkret förblir dock detsamma och visdomen förblir helat lidande. Men detta är ändå faktiskt det helt avgörande steget till att bli en självständig individ – att bättre kunna förstå sina egna känslor, givetvis eftersom ingen kan förstå våra egna känslor bättre än vi själva som kan uppleva dessa som individer. Ingen kan ju uppleva någon annans känslor. Att vara en självständig individ är alltså att alltid sträva efter sin egen förbättrade emotionella självförståelse för att bättre kunna verka synkront med andra människor. Står man upp för ingenting så faller man för allt och står man inte ens upp för sig själv så står man upp för ingenting – då ligger man ner utan att försöka resa sig upp.

Denna fiktiva "verklighet" som fortfarande utgör kognitivt formaterade normen för samhället av idag är hårt kodad i våra hjärnbarkar, även om de emotionella värderingsgrundernas stabilitet nu alltmer liknar en Brullépudding i en mikrovågsugn på full effekt, så det är dock det falska och den emotionella illusionens alltmer förgängliga tillvaro som vi nu lever i. Det tar nu därför också en hel del liv i anspråk av de som tillbringat intensiv och lång tid i godtrogen tjänst för den egna formateringens skull, att vakna upp till den grundläggande sanning som beskriver deras egentliga emotionella verklighet. Så ju snabbare vi inser att vi deltar i ett paradigm byggt på en berättelse av lögner och illusioner, skriven av en artificiell – obefintlig emotionell intelligens - med följaktligen en principiellt närmast obefintlig emotionell självförståelse, som ligger ljusår ifrån Shakespeare, desto lättare är det att lägga ner boken som andra har skrivit för oss och istället börja skriva våra egna manus.

I Sverige har vi en högtid på TV -ättmaskinen som heter Svenska hjältar. den går ut på att människor som har undandragit andra från fara som hur kunnat leda till skada och lidande, hyllas som hjältar, vilket i sig naturligtvis är ett lite märkligt fenomen som speglar tidens socialpsykologiska anda i den allmänna inställningen.

Det är inte svårt för någon att se det orimliga i att människor som försöker att minskar andras lidande skall hånas och bespottas. Ingen kritiserar till exempel den som räddar ett litet barn från att bli överkört på vägen.