Våga gå vägen genom sig själv

2014-12-20

Shadow-Government-Desmond-Kavanagh-300x190-326x159
Har du lagt märke till en förändring i din relation till andra människor? Vänder sig människor till dig eller bort från dig? Är det ibland svårt eller besvärligt att prata med andra människor i din omgivning om själsliga - känslomässigt betingade frågor? Känner du dig ibland ensam i din uppfattning om tillvaron? Har du tappat kontakten med några som kanske sedan lång tid har varit dina vänner?

Men du är verkligen inte ensam om detta, allra minst nu, för det är en konsekvens av att informationen rör sig på ett annat sätt, i en annan riktning än vad den gjorde tidigare och att vi är många som förändras av detta! Vi är många och vi blir dessutom allt snabbare alltfler som upplever att vi till och från mellan varven nästan storknar av det själsligt intellektuella armodet under våra tidigare liv. Vi saknar det visserligen till och från, visst för så är det ju, men vi varken kan eller vill egentligen gå tillbaka i vår utveckling av hur våra tankar skapas och vår förståelse för hur våra känslor etableras, vi bara måste vandra vidare framåt längs livets väg som alltmer fritt tänkande människor och individer.

Vi förstår att någonting har hänt med oss och vi söker själva vår egen väg framåt med ledning av våra egna tankar i vår betraktelse av oss själva. Vi kan helt enkelt inte längre förmå oss längre att se oss själva som kognitivt formaterade emotionellt styrda robotar som strävar framåt i kollektivistisk materialism, för att snabbare nå vår egen emotionellt självförståelsemässiga undergång, främst för att slippa vara ensamma med våra tankar om betraktelsen av oss själva. Vi är helt enkelt trötta på att vara rädda för våra egna verkliga – naturliga – känslor. Vi förstår att vi har blivit känslomässigt bedragna, ja för att inte säga att vi förstår att vi har blivit så grundligt lurade som det har varit möjligt

Jag är väldigt lyckligt lottad som har en hel del Facebook - vänner som dessutom postar liknande typer av länkar och inlägg och som jag numer även har träffat IRL. Men alltför många gånger, ser jag en massa människor som pratar en massa tomma ord, och som verkligen är uppenbart rädda för att börja gå på upptäcksfärd i sig själva, att utvecklas själva som människor, på grund av rädslan för att bli förlöjligade av sig själva för sina egna tankar (av formaterat grupptänkande). – Ja vad skulle alla andra tycka, - samtidigt som dessa, exakt samma, människor nästan garanterat på ett närmast tragikomiskt kavat sätt utåt framhåller sin egen roll så som fritt tänkande individer. Det känns som att det då ligger nära till hands att påtala att biologiska funktioner även vid tillfällen kan inkludera hjärnans transmittersubstanser, men visst, syrligheter båtar ju föga som bekant i det fallet då, så det kan ju lika gärna få bero. Vi kan bara går vår egen livets väg och bära bördan av våra egna laster och oförmågor. Vi kan ge hjälp till självhjälp – ledning, men inte mer än så.

Jag har visserligen förlorat några gamla vänner på grund av allt detta med att utvecklas och förändras, många blir rädda, alltså inte bara mina mellan varven illa återhållna spydiga sarkasmer som aldrig blir rädda för de finns ju som bekant kvar till allmänt blandad förtjusning över min uppenbara frustration, men jag har också fått många, verkligen många nya vänner. Och faktiskt så verkar det, hör och häpna nu, även som att ett växande antal människor från förr också har börjat gå vidare själva, att våga ifrågasätta och stå upp för detta egna fria tänkande och ifrågasättande av sig själva och sin emotionella självförståelse som individer, vilket nog faktiskt är det mest glädjande av allt.

Men när någon från förr ser yttre betingelser, och dessutom av mer enfaldig karaktär, som det mest intressanta att upplysa om i sin tillvaro, istället för att beskriva sina egna upplevda känslor och deras grunder, det som alltså etableras av upplevelsens intryck via sinnena, tja, då kan jag faktiskt bli lite halvt om halvt betänksamt. Självföraktet närmast lyser som en vårdkase i mörkret, så jag undrar ändå fortfarande lite hur kan de egentligen ha gått så illa? För även om jag för all del känner till en del om kognitiv landskapsformatering, känsloetablering och den sociala ingenjörskonstens magi och förtrollningseffekter, så kan jag därför också uppleva att den själsliga tomheten hos dessa människor blir rent bedövande. Trots att jag rent faktiskt vet att det inte alls, är varken min fråga eller mitt möjliga ansvar. Möjligen så är det väl så att jag noterar detta ställt ur perspektivet min egen misslyckade upplysning och att jag klandrar mig själv.

Men jag har faktiskt allvarligt talat också svårt, att känslomässigt förstå att jag själv tidigare har accepterat att vara en del en så socialintellektuellt antiemotionell – oärlig - miljö, så att det redan detta numera känns närmast frustrerande. Oavsett hur behjärtansvärda försök jag än tidigare har gjort för att upplysa.

När egot väl börjar släppa, behöver ingen inte längre oroa sig för överensstämmelse och grupptryck, då finns det ett ljus i den emotionellt självförståelsemässiga tunneln och visst kan lågan flämta mellan varven när känslostyrning tar överhanden, men individen har då kort sagt skapat en viss given respekt och förståelse för sig själv, sina tankar och hur känslor skapas och har funnit sin väg framåt. Så jag kan väl mellan varven tycka att det digitala sociala nätverkets masskommunikationsförmåga,vid tillfällen mest är beskrivande för att många människor är utsatta för en mer eller mindre massiv socialintellektuell gruppvåldtäkt på sig själva. De har världens möjligheter till egen utveckling men tar så uppenbarligen tåget i fel färdriktning.

De som sitter kvar i lådan - kupén, är rädda för vad andra skulle tänka om de visar att de vågar tänka utanför boxen, så de står istället passivt alltmer inordnade, allt djupare in i fållan - fällan -  av sig själva och naturligtvis blir de därför alltmer också känslomässigt förvirrade - de mår allt sämre i och av dagens informationsklimat - men de underordnar sig alltså ändå samtidigt alltmer i vad som överensstämmer med vad samhället dikterar för dem som det rätta, snarare än att förlita sig själva på sin egen känslobaserade urskiljning och sitt eget omdöme, trots att de bara mår allt sämre med tiden. Människor kan helt uppenbart leva hela sina liv och låtsas vara vad samhället förväntar dem att vara och detta utan att ens veta om det själva!

Kort sagt, många har lyckats med att alltid vara en del av problemet och att aldrig bli en del av lösningen. Skillnaden idag gentemot tidigare är dock att vi faktiskt inte längre har råd med denna typ av antiintellektuella extravaganser - intellektuella kostnader - som följer av att människor väljer att inte anstränga sig för att tänka själva. Vi kan exempelvis inte ha människor sysselsatta med att konsumera naturen som terapiform för att de inte orkar vara ensamma med sina egna tankar, eller då alltså snarare brist på desamma. Människan måste, som jag med risk för att verka tjatig påpekar, nu ta steget i sin egen utveckling från att vara kollektivistiskt materiellt orienterad till att bli individuellt intellektuellt orienterad.

Ur ett ego perspektiv, är våra tankar i grunden odlade ur den kognitiva intellektuella materia som vi lärt oss från vår familj, vänner, utbildningssystem och religiösa övertygelser, men vad har vi verkligen - egentligen - fått lära oss för någonting? Det är en fråga väl värd sin moraliska och intellektuella prövning. Vad kan vi egentligen säga om något som inte var förmedlat till oss av någon annan? Hur mycket har vi egentligen lärt oss själva som individer från hjälp till självhjälp - ur vad springer sökandet efter bekräftelseskapande - växande materiell trygghet? Hur mycket vet vi baserat på att betrakta vad vi vet om oss själva som rimligtvis ingen annan kan veta lika bra och hur vi ärligt känner inför detta, och varför?

Ibland projicerar vi alltså uppenbarligen oss själva, genom att försöka vara någon eller någonting som vi förväntar oss att andra ska se på oss som, eller som vi vill kanske är mer korrekt uttryckt, med detta menat, där vi projicerar en identitet som överensstämmer med hur vi tror andra människor kan uppfatta oss som kontra att vara sanna mot vad vi egentligen är. Vissa människor kan bistert nog få reda på att de aldrig egentligen visste vem eller vilka de själva var, eftersom de levde hela sina liv genom deras uppfattade förväntningar om hur andra uppfattar dem.

De som har påbörjat sina resor med att utveckla sin emotionella självförståelse kan också konfrontera dessa frågor, som för alla till en början skapar kognitiv dissonans. Kognitiv dissonans uppstår när man får en obehaglig känsla som orsakas av att betrakta motstridiga idéer samtidigt - enklare uttryckt effekten av att verkligen ifrågasätta sig själv på riktigt, det är lika obehagligt som det är nödvändigt att fortlöpande alltid ifrågasätta sina egna värderingsgrunder. Detta är den övergångsperiod som många av oss har gått igenom, där vår själsliga disposition har förändrats, vår eklut, vårt lidande och alltså begynnande egna utveckling, men vi är ofta osäkra på detta avseende dessa nya idéer gällande våra vänner och familj, på grund av rädsla eller avvisande. Och med det kommer vi alltså varvet runt klockan igen och knyter ihop säcken av resonemanget.

Så efterhand som våra själsliga resor fortsätter, blir vi alltså mer bekväma i våra egna föreställningar och mindre bekymrade över hur våra vänner och familj ser på detta uppvaknande denna vårt eget ökade medvetande. Vi kan därför också lättare revidera våra egna ställningstaganden efterhand. Vi förstår att den enda konstanten måste vara dynamiken i vår egen utveckling. Det är när egot blir skild från jaget och rädslan upplöses genom förståelse för detta, det är epifani, det är uppenbarelsen att leva mer i ögonblicket nu. I detta läge börjar vi prata med bekanta, samt vänner och familj, om andliga och metafysiska frågor, med mindre hänseende till vad de möjligen kan tänka oss, för vi vet åt vilket håll som vår väg sträcker sig och då spelar det inte så stor roll hur vi kan uppfattas av andra. Det är då i det ögonblicket som upplysningen kan ta fart och det är där i den tanken som det allmänna medvetandet kan växa snabbare.

equinox-sept-2013-326x159

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram