Jag vill dela några tankar om detta som de har varit beläggningsarbeten längs vägen i mitt eget liv. En del saker måste brytas loss och andra delar måste läggas till.

Djupt rotade farhågor och föreställningar är de tuffaste att släppa taget om, men låt gå för det, vi måste gå vidare längs livets väg med vår egen utveckling som individer. Några föreställningar har vi underhållit så länge vi nästan räknar dem som våra vänner eller nödvändiga följeslagare, som den ökända elefanten i rummet. En viktig aspekt att inse är att detta går längs med begreppet omfamna mörkret i sig själv, att inte våga söka ljuset, att våga ifrågasätta sig själv, vilket blivit diskuterat så mycket på sistone. Om vi ser det som ett bra vs ett dåligt paradigm, så verkligen, verkligen missar vi poängen. Det är dynamiken som utgör poängen, att vi fortsätter så att vi inte fastnar.

.

Det kommer fortfarande att finnas konflikter och det kommer att finnas problem. Men vi måste alla ta itu med våra egna brister för att kunna utvecklas, det duger inte att kräva att omvärlden skall förändras utan att vara beredd att förändra sig själv. Men kunskapen om den sanna verkligheten av medvetande är vår grundläggande natur, trots allt så börjar ju livet någonstans, och ingen föds som en dålig människa och att därför släppa vårt engagemang och att bekämpa vår tillkämpade falska identitet som vi har förankrat oss med hela vårt liv, blir alltså avgörande för att övervinna det som bromsar vår utveckling.

Det kan vara en mycket känslomässig händelse frigöra sig från dessa uppdämda attribut, men det är värt det, eftersom det är den enda möjliga vägen framåt. Det betyder inte nödvändigtvis att lägga ut våra innanmäte på bordet överallt, men det kan också hjälpa till om det görs med rätt personer och i rätt miljö. Återigen, djupa emotionellt självförståelsemässiga metoder samt naturligt helande födoämnesintag i en så sund miljö som möjligt är hela frågan. Men ingen del har ett värde helt utan de andra, det är alltid bara helheten som räknas.

Jag säger inte att alla handlöst borde ägna sig åt denna typ av självbehandling. Du vet själv när det kommer till din uppmärksamhet, vad som är bäst för dig. Universum är väldigt bra på det sättet. Det är därför kristendomen, när den inte förvanskas, ändå talar till så många eftersom initieringen bygger på villkorslös förlåtelse mer anpassad till naturlagar när det hela dras till sin spets. Men detta är naturligtvis tillgängligt för vem som helst, när som helst och var som helst och alltså egentligen inte alls bundet till någon typ av enhet eller indelning. Det finns ingen arvsynd och du behöver inte någons förlåtelse utom din egen, för att kunna förlåta andra. Resten kommer att följa på detta när vi öppnar våra liv som vattenytor och är ärliga mot oss själva trots att det gör ont, då kommer också kommunikationen med andra att utvecklas naturligt.

Avstämning med övrigt följer därefter. Men vi måste förlåta och släppa oss själva fria först och då måste våra egna brister adresseras, vi kan inte förlåta vad låtsas inte existerar, självförnekelse. Vi kan inte förstå andra bättre än vad vi kan förstå oss själva och då måste vi acceptera våra egna brister och oförmågor för att kunna bearbeta dessa – för att bättre kunna förstå andra människor i vår omgivning. Detta är vårt eget ansvar som individer och människor.

Men vi bär detta psykiska bagage i varierande grad och omfattning, vi måste även vara medvetna om detta, och därför ta itu med vår eventuellt emotionella förståelsemässiga baksmälla som fortfarande och för evigt kommer att plåga oss, vi har ju alla gjort fel under våra liv. Ärlighet kommer först, och exponering av oss själva, kanske för de nära till oss, det kan underlätta även om det naturligtvis riskerar att utmynna i bekräftelsesökande, vilket måste då försvårar. Och då kan läkningen – utvecklingen - börja.

När vi insåg att vi föddes in i ett missbrukarstyrt system utformat för att hålla oss nere och funktionshindrade, är det förvisso i sig en fantastisk upptäckt. Till dess att vi börjar förverkliga våra ursprungligen orörda hjärtan och medvetet lämnar att tvingas bli villiga medbrottslingar i detta kontinuerliga socialemotionellavåld på oss själva och andra, internaliserat genom skuld och rädsla till att bli " emotionellt kontrollerade slavar" vilket naturligtvis kommer att plåga oss.

Det enklaste steget för ditt vidgade medvetande är att ta sig rakt in i sanningen med insikten om att vi i slutändan egentligen inte har något att försvara förutom våra känslor, så det vill till att dessa är byggda på solid logisk grund, att det alltså är det falska konstruerade sociala jaget som verkar som en dålig film, som måste hackas sönder och slängas på golvet i klipprummet.

Skam är en av de mest förödande mänskliga känslorna. Den gör så ont så vi måste begrava den under så många lager av självbedrägeri bara för att hålla oss själva fungerande i samhället. Alla har vi någonting som vi skäms för. Vi har alla lidit av den och kommer utan tvekan att fortsätta möta – försöka undvika skammen - allra mest i oss själva, för vad skulle alla andra tycka, naturligtvis eftersom ingen människa är någon typ av pelare för perfektion, ingen kan ju bli fullkomlig. Men det är där strävan efter sanningen är det bästa motgiftet för att kunna lämna sina egna föreställningar om sig själv, som gör att vi kan ta itu med dessa saker och bearbeta dem när dessa kommer upp och inte låta dem gro som en infekterad flisa i sinnet. Denna underbara verklighet ger oss mod att ta dessa nya intryck på större allvar och ändå och mer spontant, det är så befriande.

Det är därför en bra känsla när humor kommer in och gör så att vi inte tar oss själva på så blodigt allvar. Vi är alla en enda uppsåtligt skapad röra inuti, inte minst på den regisserade sidan för trots allt så är det nu som paradigmet skiftar från att vara materiellt kollektivistiskt till att bli individuellt intellektuellt orienterat, egentligen, men när vår klara ambition att förstå oss själva dominerar kommer sedan våra gemensamma svagheter faktiskt vara vad som binder upp oss tillsammans, vi kommer skratta tillsammans åt våra individuella svagheter, efterhand som vår kommunikation växer mer ärlig och blir underbyggd av naturligt grundade känslor och öppet bryr oss medan vi fortsätter att tillsammans närma oss och individuellt närma sig den sanningens ljus som bättre beskriver verkligheten.

Det är därför förnekelse fortfarande idag frodas så mycket bland mänskligheten. I stället för att uppmuntras att helt enkelt vara vilka vi verkligen är, får vi höra att vi ska anpassa oss och låtsas vara något som vi inte är, naturligtvis med oftast ouppnåeliga ideal och självbilder som sätter oss fast på spåret för att utvecklas till vissa givna fel som konsekvens. Det är en ond cirkel igen och en slinga som måste brytas oavsett vad som krävs. Det är måhända någonting som många tycker är en lång väg i eftertanke, men som likafullt är övergripande, men det är ju hur som helst en väg som vi alla som reser tillsammans, som enskilda individer i synkronicitet.

Det är också därför vi måste identifiera och möta våra rädslor. Det finns alla typer av rädslor, rädsla för underlåtenhet, rädsla för saknad, rädsla för att förlora materiella ting, rädsla för säkerhet och välbefinnande för våra barn och barnbarn, rädsla för döden, ner till enstaka fobier som rädsla för höjder. Dessa är kraftfulla drivmedel som påverkar våra motiv, handlingar och uppfattningar. Rädslan för att bli upptäckta för vilka vi verkligen är är grundläggande i det socialkognitivt formaterade mönstret, den blir mycket ofta därför en av de mest kraftfulla. Vad som griper vårt psyke är alltså ofta en känsla av skuld eller skam för något som vi tycker är fel med oss själva i förhållande till vad vi tror att vi vill bli uppfattade som, att vi inte vill ha en upptäckt av vad vi själva anser vara vår egen ömklighet. Vi vill så gärna känna tryggheten i att bli älskade för vad vi är innerst inne, men vi gör allt för att inte kunna få uppleva detta.

Jag pratar inte om meningslös egocentrerad introspektion, ältande. Dessa saker har en viss obeveklig benägenhet att bubbla upp ändå med tiden, eftersom vi är formaterade att förtrycka våra naturliga känslor och formateringen är inte överväldigande om den tacklas rakt på, vi kan visserligen bita ihop och fly, men aldrig undan oss själva – verkligheten hinner alltid ikapp oss. Det är först på senare år som jag har börjat förstå de livslånga effekterna av min egen uppfostran. Dessa subtila frågor som dök upp hela mitt liv och som följde mig likt ett pärlband och de fick dessutom en mer invecklad betydelse efterhand som tiden fortskred. De är inte alla dåliga, för mycket av detta lidande är vad som driver sökaren inom oss att fortsätta söka efter en sanning som bättre beskriver verkligheten, eftersom djupt inom oss vet vi att det finns frihet från vad som känns onaturligt.

Tills dess, att vi börjar att söka efter sanningen om oss själva så kommer dessa indoktrinerade självkränkande beteenden plåga oss och sätta upp rökridåer och försöker hålla dessa osmakliga realiteter förtryckta och bortglömda. Vi skall ju som bekant bli både glada och lyckliga vid vissa av andra definierade yttre sociala betingelser. Ganska basalt och patetiskt egentligen, men jag tror att vi alla upplever detta alltmer på ett eller annat sätt.

Att komma till rätta med dessa mycket personliga realiteter gör naturligtvis ont. Men det finns verkligen mörka hörn inom oss själva som behöver verklighetens ljus. Det tar tid, men det kan heller inte undvikas, om vi vill utvecklas som människor det kommer ikapp oss ändå med tiden. Det kommer upp till ytan om det inte beaktas, så det gäller som jag brukar säga att fatta problemformuleringsinitiativet och den bästa tiden att göra detta är när det visar sig eller ljuset kommer in i vårt medvetna medvetande.

Jag pratar inte om att tro sig vara ärlig mot andra här, för det duger inte om vi inte samtidigt verkligen är ärliga mot oss själva. Alltså även viktigt om det görs i ”kärlek”, för då är den också väldigt destruktiv, om den är byggd på oärligt emotionellt självförståelsesträvande, om den bara är en form av underlåtenhet att betrakta sig själv eller självcentrerad frisättning oavsett hur skickligt formulerad som den är. Denna typ av beteende händer eftersom vi inte har kommit till rätta med oss själva ännu. Och det är den viktigaste delen och den bör åtgärdas först. Det är inte lätt, och är en livslång process. Innan vi är tillräckligt tillfreds med oss själva kan vi dock aldrig bli tillfreds med någon annan och det enda sättet att uppleva tillfredställelse med sig själv är att utvecklas som människa.

Så jag hävdar att detta idag är den värsta formen i detta pågående masspsykossystem av kollektivistiskt materialistiskt självrättfärdigande. De instängda däri är de levande döda – vandöda - zombies. De knivskär sig själva dagligen i en eller annan form i någon slags masochistisk ritual av självförstörelse.

Detta kan yttra sig som en aktör inom det kapitalistiska systemet av girighet, återkommande vanartigt beteende som motiveras av sociala "normer". Det kan vara någon form av egen marknadsföring för yttre bekräftelse som kommer med en kostnad för andra till personlig vinning, igen, baserat på detta märkliga begrepp konkurrens. Sport är ett bra exempel på hur våldet, även inom regelsystem, är motiverat och uppmuntras. Och om du kan komma undan med fula knep och inte fastna så är det också rättvist spel. Hela det kapitalistiska systemet är baserat på detta monumentala intellektuella haveri, en orgie i kollektivistiskt grundad materialism.

Jag tror att detta som avsaknad av inre kunskap och resultatet av skuld och skam är vad som stänger många människor ute från att kunna bli lyckliga. Det gör dem omedvetna så att de tror att de inte är värda sin egen kärlek och uppriktiga sanning, för det vet ju undermedvetet att de inte söker den. Det är i grunden ett rätt smart sinneskontrollprogram som vi har tvingats att delta i. Ungefär som soldater som reduceras till barbariska mördare oavsett "orsak" De har ju fått höra att de kämpar för det goda, vilket då degraderar det mänskliga psyket och kväver anden, fångar vackra själar i en oändlig cykel av skuld och självförakt som bara resulterar i fler former av våld. Den växande självmordsstatistiken för återvändande veteraner är en uppenbar manifestation av detta.

Fråga vem som helst som är ärlig och har vaknat. De var inte bara misshandlade av livet utan gav en hel del misshandel själva. Det är därför de är så kärleksfulla. De inser att de inte bara skadar många människor genom deras själviska sysselsättningar, utan faktiskt deltog i många, många fler misshandlingar av andra med sina tungor, efterlevnad av gängets normer som socialt betingande grund för beteenden som accepteras och värst av allt undanhållit sig de känslor som de visste att de borde ha upplevt och visat utefter denna steniga väg mot självupptäckt och frisättning från denna psykologiska parasit och den självdestruktiva "värld" vi har blivit födda in i.

Jag tillbringade en stor del av mitt liv i förnekelse om många saker för att hålla smärtan i mitt förflutna i schack. Det fungerar inte på det sättet. Verkligheten kommer alltid ikapp med tiden eftersom den bara finns nu.