I det falska kollektivistiska materialistiska paradigmets skymningsljus med sina indelningskulisser, är det givetvis alltmer centralt viktigt att hålla människors fokus på den yttre kampen för den egna materiella nyttan. Ja, givetvis kryddat med alltmer bizarra former av sinnesbedövande underhållning

Ju mer som människor kan uppbådas att kämpa i den riktningen, desto mindre kämpar de uppenbarligen för sin egen psykosociala - emotionella - välfärd, vilket i sin tur gör dem till att bli ännu lättare offer för ytterligare uppsåtligt planerad och planterad kognitiv formatering - tankebedövande underhållning. Och på så vis har det alltså hållit på väldigt länge, genom det alltid så ömma biståndet från samma alltmer destruktivt verkande regi.

Jag har ibland diskuterat begreppet med vad jag kallar "principen att inte delta", men ofta misstolkar människor vad "icke-deltagande" egentligen innebär. Det innebär att först och främst bryta sitt eget tankemönster som möjliggör fortsättningen på den nu rådande utvecklingen för samhället. Att ta bort sin egen intellektuella delaktighet - medverkan - så mycket som det är möjligt att göra. Det gäller att ifrågasätta den egna kognitiva formatering som har skapat de egna grunderna till de egna värderingarna och att våga förändra denna känslomässiga strukturs grunder, att våga kunna utvecklas - att våga förändra sig själv för att kunna gå vidare. Strukturen vill bevara funktionsmässig status quo - vilket därför i sig själv givetvis blir utan anledning till vidare kommentarer.

En sådan strategi innebär inte att en enskild aktivist eller grupp vägrar att helt enkelt stödja systemet genom att som enskild åtgärd, inte använda bankernas elektroniska krediter, eller att inte betala skatt, eller inte köpa Aspartam - laddade - Fördumningsprodukter. Sådant är säkert uppsåtligt gott och väl men kan bara fungera samfällt och bli varaktigt utifrån ett rådande medvetande, som nu alltså istället medger förledning, för i slutändan innebär att "inte delta", att TA bort makten från den korrupta politiska och ekonomiska eliten. Alltså det högre allmänna medvetandet måste komma att verka ledande, annars råder förledning. Tillräckligt många måste veta tillräckligt mycket ur tillräckligt vida perspektiv. Tillräckligt många måste förstå att samhället nu leds mot bättre vetande.

Makten - kraften att bryta motstånd - tvingar Ibland fram att förändringen sker genom vapenmakt - men inte alltid och kanske framför allt inte grundat det sätt man skulle kunna tro. För framför allt så kräver varaktiga förändringar en förändring i tankesättet hos en tillräckligt stor - kritisk massa. Vi måste våga vidga våra vyer och ta in nya saker i betraktelsen, inte bara se gamla saker ur nya perspektiv.

Tillvägagångssättet för förändring blir ett symptom, en konsekvens av problemformuleringsinitiativet, vilket naturligtvis omvänt leder till att ju mer som människor förändras och tankemässigt vänder sig bort från samhällsmatrisen av livspussel och underhållning, desto mer kommer också den repressiva makten att försöka styra utvecklingen i samhället i riktning mot att kunna motivera sin egen våldsanvändning. Mot en K-pist är det som sagt lite svårare att diskutera.

Endimensionell taktik är därför ofta farligare för aktivistgrupper som kämpar för frihet än vad den är för de som är satta att effektuera och upprätthålla oligarkin. Jag ser dessa grupper främjas hela tiden i polariseringsskapande syfte för att makten skall kunna öka sina repressiva befogenheter med opinionsbildningsmässig trovärdighet. Hur ofta har du inte hört någon känslostyrd "idiot" (eller betald provokatör) svamla om en marsch till Rose & Bad, för att "gripa brottslingarna" (brottslingarna i R&B är lika utbytbara som delarna i en gräsklippare, men likafullt så agiteras det för att en blind marsch in i munnen på odjuret skulle kunna åstadkomma något ändå). Hur kan det fungera med det vansinniga och historiskt illa skrivna alternativet militärkupp? Hur kan slumpmässigt våld mot slumpmässiga mål, överge de principer som vår rörelse upprättat själv? Även om en rörelse "vinner" på ett sådant sätt, så förlorar den ändå efter att själv ha blivit monstret det försökte förstöra. Det är inifrån oss själva tillsammans eller inte alls, så enkelt är det bara och det är nu - verkligheten. Det är vårt eget sätt att tänka och förstå oss själva och våra känslor som först och främst måste förändras för att vi bättre skall kunna förstå andra människor och vår omvärld.

Vad sägs om den motsatta änden av spektrumet? Folk ansluter sig till frihetsrörelsen för att köpa värdelösa, eteriska Bitcoins, eller sjunga slagord i gathörn under foglighet samtidigt som man uppmuntras av duschar i pepparspray. Aktivister återupprepar det vanliga "nå, undervisa och inspirera" mantra utan att erkänna att konkreta åtgärder och legitim risk är ofta de mest inspirerande vägar som kan vidtas. Vi måste ovillkorligen ha ett helhetsgrepp på problemformuleringen, makten vill dela in oss, vi måste vilja det omvända. Hur tänker de människor som faktiskt hävdar att vi måste "resonera" med de psykopater som driver vår infrastruktur och visa dem på felet i deras vägar (vilket är ungefär som att försöka diskutera med en haj om varför du inte är lika välsmakande som du förefaller)? Det är samhälle eller enskild nytta som verkar ledande för individen.

Alla dessa taktiska metoder enskilt, kulminerar i en nollpunktsomgång av låtsaslek - revolution. De kan bara inte åstadkomma någonting alls utan att samverka, de kan faktiskt bara distrahera rörelsens helhet från att mer konkreta och effektiva metoder.
Vi kan inte bekämpa strategi med taktik, då är vi tvåa på bollen, alltid. Vi måste också tänka i strategiska termer. De är få och vi är många som kan lära av varandra.

Principen om icke-deltagande kan sammanfattas enligt följande:

Ge dig själv och andra nödvändigheter som det moraliskt korrupta systemet inte kan ge eller inte vill ge dig tankemässigt. Ta bort ditt samtycke till att systemet ska ge nödvändigheter för dig när det passar dem. Artighet och respekt är olika saker, det första är ett verktyg för att göra kommunikationen smidigare och det senare är någonting som individen måste förtjäna genom ett beteende.

Så småningom kommer eliten av systemet i praktiken bara ha endast ett av två alternativ kvar: att erkänna att du inte längre behöver dem och lämnar dig i fred eller att försöka att fysiskt stoppa dig från att ta hand om dig själv. Om systemet försöker stoppa dig, så måste de utsätta sig som inneboende despotisk i processen och förlora allmänhetens stöd. I båda fallen, vinner du och då vinner vi.

Det är viktigt att aktiviströrelsen förstår att vårt land och kanske världen har blivit måltavlor för fjärde generationens krigföring som leder till konstgjord uppdelning - polarisering, konflikter och mycket verklig självförstörelse. Om vi ska reagera, måste det vara med fjärde generationens revolution. Samverkan som motverkan till uppdelningen.