”Marknaden kommer att ta hand om allt,” berättar därför medierna - i folkmun kallade Horbasunerna eller mer kända som presstitutionsbrigaderna och naturligtvis deras för verkställandet tillsatta politiker för oss. Om vi bara kan klippa bort mer föreskrifter och skära bort mer kostnader – särskilt för de som kontrollerar bankerna – så kommer ”vår” ekonomi att växa sig starkare.

Men är det då verkligen på det viset? Är det då verkligen på så vis att den fundamentala drivkraften för marknaden är att Alla skall få det bättre? Är det inte så att någon vinner och någon förlorar i en konkurrens? Om drivkraften för enskilda aktörer på marknaden är den enskilda nyttan så är det ju uppenbarligen på det viset att det grundläggande syftet med marknaden är att INTE alla skall få det bättre – a.k.a samhällets utveckling till den punkt där vi nu befinner oss i dag.

Så om huruvida ett samhälle - en frivilligt samverkande funktion - på långsikt ens skulle kunna vara möjligt hållbar, med ett övergripande mål baserat på ett grundläggande syfte med enskild vinstmaximering, det förefaller ju närmast vara direkt intellektuellt löjligt att ens överväga möjligheten av. Vi har nu dessutom provat detta otaliga gånger, med försiktigt sagt återhållen framgång. Däremot så tycks vi ha nått nya snedfördelningsmässiga tillgångsnivåer, vilket möjligen kan var vägledande för någons eftertanke.

Att beskrivningen av den mänskliga historien ser ut som den gör, är väl knappast ifrågasatt av så många, men informationsklimatets utvecklingshistoria löper faktiskt också parallellt i saken och nu är det därför nu också tid för en dramatisk förändring.

För det är väl ändå på det viset att ett samhälle är en samverkande funktion av alla deltagare – människor – och att alla människor skall ges möjlighet att vara en del av samhället, eller skall några kanske exkluderas? Kanske behandlas olika? För att några särskilda människor alltså främst skall kunna gynna sig själva. Tjaaae, det är ju nästan svårt att helt och håller värja sig från intrycket av att detta hela tiden har varit och låtits verka som ett underliggande syfte och mål, med avseende på den inneboende mekanikens funktion i systemet.

Det ledande syftet med samhället kan egentligen bara vara det ena eller andra av altruism eller egoism. Samhällets, som är en samverkande funktion, grundläggande eller övergripande strävan kan därför inte möjligtvis vara enskilda individers nyttomaximering, då måste i så fall denna sociala tillvaro – inrättning – åsättas en annan benämning med en annan innebörd. Att kalla den sociala tillvaron som människor lever i för att samhälle, baserat på att syftet är att göra skillnad mellan människor, förefaller försiktigt sagt lite obetänksamt, eller logiskt inskonsekvent, men vi vet ju alla vem som döljer sig i detaljerna och varför.

Att detta ändå alltså har låtits vara fallet sedan stenåldersgrottornas mörka dagar kan ju knappast ses som en ursäkt, trots att det säkert är en förklaring, även om det hela uppenbarligen mycket enkelt nu kan förklaras i ljuset av verkligheten, innebär dock inte att det längre kan fortgå. Men att idag låta bli att reagera mot det stenålderstänkande för de rådande tingens ordning i ljuset av verkligheten och den information som nu ligger öppen framför oss alla, är alltså inte särskilt smart. Vi kan inte låta stenålderstänkande verka ledande i ett intellektuellt modernt samhälle. Detta system är så dömt att misslyckas att det är skrattretande och konsekvenserna av människors utveckling av det allmänna medvetandet - sin emotionella självförståelse - i förhållande till fördelningen av det materiella välståndet, kommer ovillkorligen att ta sin tribut nu.

Jag blir därför också närmast uttråkad till tårar av alla dessa människor som fortfarande skriker sig hesa om att vi skall förändra tillvaron till ett samhälle som reglerande bas för en utveckling, där det egentligen bara är de själva som individer som utgör de mest gynnade människorna, det trotsar snart all möjlig beskrivning i sin praktfulla enfald. Inte minst där de konkurrenskramare, alltså just de själva istället skall ges utrymmet för en en andra chans, för att gynna sin egen fulla materiella nyttomaximering - sin egen kärlek till kollektivistisk materialism - se på mig och vilka fina kläder jag har. De förefaller vilja skrika att vi skall göra om alltihop gång efter gång, springa ytterligare en tid till i samma enfaldiga ekorrhjul, men alltså bara ännu en gång med andra människor som främsta nyttotagare, de själva.

Det främsta hindret i tillvaron för dessa människor och deras egen utveckling förefaller vara begränsningarna av den egna materiella nyttomaximeringen och därför är det ju också just dessa begränsningar, som adresseras som ett problem. Att problemet rimligtvis ligger närmare dem själva än vad de uppenbarligen uppfattar ligger ändå utanför den uppvisade uppfattningsförmågan.

De förefaller alltså vilja ha några former av gemensamma kollektivistiskt materiellt betingande grunder för någonting som skall utgöra och kallas för ett samhälle, men hur dessa enskilt verkande nyttomaximerande funktioner skall organiseras eller administreras för att tvärtom verka till allas bästa, synes milt sagt något oklart. Jag får alltså, lite satiriskt uttryckt, intrycket av att dessa människor förespråkar individualism främst till stöd för att kunna utveckla sin emotionella självförståelse.

Det hörs dock betydligt mer sällan argument om att människors utveckling av emotionell självförståelse, är ett ledande behov för att ta oss ur grottornas försörjningsbaserade materialistiska tankesätt och vidare in en tillvaro ledd av intellektuell logik, däremot så hörs ju med viss naturlighet inte så sällan argument om att alla har rätt att vara hur psykosocialt dumma de vill, detta dessutom i direkt kontradiktion med det lika gärna anförda begreppet att någons frihet slutar där andras börjar! Man tar sig för pannan, igen.

Och sedan kommer ju som alltid den gamla vanliga ryggmärgsreflexbetingade retoriska hållningen i den polariserande kulissen, med alla sina vulgärargument i form av ismer, men det kan vi lämna åt sidan i detta.

Men givetvis så finns det även människor som inte alls reflekterar över dessa fundamentala betingelser och som på allvar tror att det verkligen leder till en lyckad samvaro att människor främst agerar med egennytta som ledande drivkraft och motiv, men jag tror därför inte på varken dödsstraff eller skampåle som främsta terapimetod för att utveckla samhället - människors emotionella självförståelse. Jag tror på verkligheten i ljuset av upplysning och att därför altruism garanterad av transparens måste verka ledande till vidare ledning och upplysning för det allmänna medvetandets tillväxt vilket skapar en medveten och upplyst befolkning.

Så det ligger en air av vitriol över tiden, en något närmast sjuklig ironi över att ha världens rikaste människor, bland dem bankirer, bankirer och bankirer...de styrande för världens mest "avancerade" länder, samt de verkställande direktörerna för de största företagen, sittande i Davos - en plats där ett singelrum kostar tusentals dollar per natt - för att diskutera den globala ojämlikheten : samma ojämlikhet som deras marionetters politik och principer bakom upprätthållandet av det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet är ansvarigt för.