Våra tankars vågor

2014-11-19

Nu börjar det nästan kännas som att det inte finns någonting alls, som det inte har pekats på som tingens verkliga ordning och att det enda som återstår nu är att tjata. Vi har en kognitivt socialt betingad tendens att sitta still i båten, att inte re - agera rationellt, bara för att vi tror att vi är mer bekanta med de faror som vi "känner till" än de som vi anser okända eller håller för inte så särskilt troliga. Vi befinner oss på en socialintellektuell reträttpost beredda att försvara vår nuvarande materiella situation istället för att söka oss vägen framåt genom nya lösningar, vi är inte villiga att släppa taget för att gå vidare. Det gör oss inte sällan till offer för vad vi upplever som okända omständigheter som ligger utanför vår möjliga påverkan.  I grund och botten, vi faller in i de tidigare tankemässiga investeringarnas fälla, till givna förutsättningar så upprepar vi våra beteenden, vi bryter inte mönstret i vårt beteende eftersom vi tror att all den tid, kraft och energi som fungerat som insats i det förflutna bör vara kraftigt värderad vid bedömningen av framtiden. Detta gäller oavsett om vi undersöker vår drömbaserade investeringsportfölj bestående av digitalkonfetti eller vårt liv när vi sitter på ett sjunkande skepp instängda i knädjupt kallt havsvatten, så övertygar vi oss själva om att ifall det blir riktigt illa så kan vi ändå komma ut med hjälpa av tidigare inlärda beteenden, vi behöver inte byta beteende eftersom det har tjänat oss så väl hittills. Men ut till var exakt? Om du har glömt att du nu är på en båt med nästan (99 %) av alla andra. Vi tänker inte gärna på att det trots allt är just vårt eget beteende som har fört oss till den plats där vi nu befinner oss. Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, skev mot passivitet och status quo som talar högt om Stockholms Syndromet, själva produkten av slavmentalitet som plågar oss alla till viss del i ett eller annat. Visserligen inte längre öppet en slaveri i ett stenbrott eller skogen, arbetande dag efter dag i den varma solen eller svinkalla vintern, utan ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och underdånig lojalitet, nu är mer av en bekväm kökspersonal, servitör eller möjligen den personliga människan tjänare till befälhavaren eller någon av dennes anhöriga. Med den här kampanjen kom materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer välfärd om vi bara har hållit vår näsa ren och fortsatt vårt hårda arbete. Men bara så mycket förmåner att det skulle förhindra vår eftertanke som leder oss till social revolt. men fördelningsutvecklingen ser inte alls ut som löftet beskriver. Det är alltid och har alltid varit bara så mycket att det räcker för att inte revolt skall ställas an, ibland har det blivit för lite. Löftet om ännu mer framöver, tillsammans med allt som vi gjorde för att "tjäna" de som redan skänkt oss relativa privilegier, blir ett ankare runt halsen när båten sjunker, och det driver oss ännu snabbare ner mot botten. Vi glömmer att adressera problemet till vårt slaveri i vår strävan efter den egna materiella vinning som skapar vår fångenskap. Det ovedersägliga faktum att de tusen gånger vi skuttade runt i båten innan nu, utan att båten sjönk, hjälper till att övertyga oss om att nästa gång, och tiden efter den, så kommer inte mycket att bli annorlunda. "Allt" har ju gått så bra hittills. Tänk bara på att det är detta system som har skapat den "fantastiska" situation som vi nu befinner oss i, tänk inte på att allt faktiskt kunde ha varit närmast omåttligt mycket bättre, ur i princip alla upptänkliga perspektiv som människan kan prestera.  Så där sitter vi nu, instängda i djupt i smutsigt länsvatten, med en glans av bensin skimrande på ytan, med den kväljande lukten av raffinerade kolväten tjock i vår näsborrar och med en klump i halsen, motorn hackar och skakar i sina fästen, nakna elektriska kablar dinglande på både vänster sida och till höger, mörka moln på horisonten, grov sjö rakt fram. Vi kan lätt föreställa sig allt det arbete som krävdes för att komma hit, samtidigt kan vi aldrig tydligt visualisera exakt vad " här " nu egentligen är för någonting, och det är just därför som vi aldrig får sluta att försöka att skapa oss en klar bild av precis detta. Livets väg, vi måste försöka förstå hela bilden, allt ifrån oss själva till vår omvärld. De löften från befälhavaren, som används som valuta för att tvinga till och belöna vår villiga medverkan i kulissen, kan inte längre uppfyllas, eftersom det ekonomiska systemet som är den ultimata transportören av dessa löften är på väg att sjunka under vågorna. Men som så många av de som kom före oss gjorde, för att skapa det förlovade landet - folkhemmet, så har vi arbetat hårt för att troget följa i deras fotspår - släkten följa släktens gång - upprepar beteenden till givna förutsättningar, noga med att följa alla regler och kämpa i alla motgångar. Nu när vi är så nära, när vår utlovade belöning finns inom synhåll, vill vi desperat tro på att med bara några fler rotationer av vår väl slitna inarbetade rutin, bara med lite mer hårt arbete, så är det allt som behövs för att nå vårt mål. Så nära, så mycket mycket nära. Bara lite till... Så vi blir sittande stilla i båten, i vattnet nu upp till våra rumpor, en konstant låg spänning pirrar genom vår kropp eftersom de nu dränkta batterierna fortsätter att laddas ur, motorn har nu sedan några rader ovan fallit loss från den skadade akterspegeln, bensindunkarna spiller ur den sista skvätten av sitt innehåll i den stinkande pölen av skräpfyllt havsvatten som nu nästan når upp till våra bröst. Den dåliga nyheten är att vinden och vågorna verkligen är tilltagande nu; den goda nyheten är att det är vid horisonten som vi kan se det förlovade landet. Om vi bara sitter still i båten.. God morgon

Nu börjar det nästan kännas som att det inte finns någonting alls, som det inte har pekats på som tingens verkliga ordning och att det enda som återstår nu är att tjata.

Vi har en kognitivt socialt betingad tendens att sitta still i båten, att inte re - agera rationellt, bara för att vi tror att vi är mer bekanta med de faror som vi "känner till" än de som vi anser okända eller håller för inte så särskilt troliga. Vi befinner oss på en socialintellektuell reträttpost beredda att försvara vår nuvarande materiella situation istället för att söka oss vägen framåt genom nya lösningar, vi är inte villiga att släppa taget för att gå vidare. Det gör oss inte sällan till offer för vad vi upplever som okända omständigheter som ligger utanför vår möjliga påverkan.

I grund och botten, vi faller in i de tidigare tankemässiga investeringarnas fälla, till givna förutsättningar så upprepar vi våra beteenden, vi bryter inte mönstret i vårt beteende eftersom vi tror att all den tid, kraft och energi som fungerat som insats i det förflutna bör vara kraftigt värderad vid bedömningen av framtiden. Detta gäller oavsett om vi undersöker vår drömbaserade investeringsportfölj bestående av digitalkonfetti eller vårt liv när vi sitter på ett sjunkande skepp instängda i knädjupt kallt havsvatten, så övertygar vi oss själva om att ifall det blir riktigt illa så kan vi ändå komma ut med hjälpa av tidigare inlärda beteenden, vi behöver inte byta beteende eftersom det har tjänat oss så väl hittills. Men ut till var exakt? Om du har glömt att du nu är på en båt med nästan (99 %) av alla andra. Vi tänker inte gärna på att det trots allt är just vårt eget beteende som har fört oss till den plats där vi nu befinner oss.

Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, skev mot passivitet och status quo som talar högt om Stockholms Syndromet, själva produkten av slavmentalitet som plågar oss alla till viss del i ett eller annat. Visserligen inte längre öppet en slaveri i ett stenbrott eller skogen, arbetande dag efter dag i den varma solen eller svinkalla vintern, utan ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och underdånig lojalitet, nu är mer av en bekväm kökspersonal, servitör eller möjligen den personliga människan tjänare till befälhavaren eller någon av dennes anhöriga. Med den här kampanjen kom materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer välfärd om vi bara har hållit vår näsa ren och fortsatt vårt hårda arbete. Men bara så mycket förmåner att det skulle förhindra vår eftertanke som leder oss till social revolt. men fördelningsutvecklingen ser inte alls ut som löftet beskriver. Det är alltid och har alltid varit bara så mycket att det räcker för att inte revolt skall ställas an, ibland har det blivit för lite.

Löftet om ännu mer framöver, tillsammans med allt som vi gjorde för att "tjäna" de som redan skänkt oss relativa privilegier, blir ett ankare runt halsen när båten sjunker, och det driver oss ännu snabbare ner mot botten. Vi glömmer att adressera problemet till vårt slaveri i vår strävan efter den egna materiella vinning som skapar vår fångenskap. Det ovedersägliga faktum att de tusen gånger vi skuttade runt i båten innan nu, utan att båten sjönk, hjälper till att övertyga oss om att nästa gång, och tiden efter den, så kommer inte mycket att bli annorlunda. "Allt" har ju gått så bra hittills. Tänk bara på att det är detta system som har skapat den "fantastiska" situation som vi nu befinner oss i, tänk inte på att allt faktiskt kunde ha varit närmast omåttligt mycket bättre, ur i princip alla upptänkliga perspektiv som människan kan prestera.

Så där sitter vi nu, instängda i djupt i smutsigt länsvatten, med en glans av bensin skimrande på ytan, med den kväljande lukten av raffinerade kolväten tjock i vår näsborrar och med en klump i halsen, motorn hackar och skakar i sina fästen, nakna elektriska kablar dinglande på både vänster sida och till höger, mörka moln på horisonten, grov sjö rakt fram.

Vi kan lätt föreställa sig allt det arbete som krävdes för att komma hit, samtidigt kan vi aldrig tydligt visualisera exakt vad " här " nu egentligen är för någonting, och det är just därför som vi aldrig får sluta att försöka att skapa oss en klar bild av precis detta. Livets väg, vi måste försöka förstå hela bilden, allt ifrån oss själva till vår omvärld. De löften från befälhavaren, som används som valuta för att tvinga till och belöna vår villiga medverkan i kulissen, kan inte längre uppfyllas, eftersom det ekonomiska systemet som är den ultimata transportören av dessa löften är på väg att sjunka under vågorna.

Men som så många av de som kom före oss gjorde, för att skapa det förlovade landet - folkhemmet, så har vi arbetat hårt för att troget följa i deras fotspår - släkten följa släktens gång - upprepar beteenden till givna förutsättningar, noga med att följa alla regler och kämpa i alla motgångar. Nu när vi är så nära, när vår utlovade belöning finns inom synhåll, vill vi desperat tro på att med bara några fler rotationer av vår väl slitna inarbetade rutin, bara med lite mer hårt arbete, så är det allt som behövs för att nå vårt mål. Så nära, så mycket mycket nära. Bara lite till...

Så vi blir sittande stilla i båten, i vattnet nu upp till våra rumpor, en konstant låg spänning pirrar genom vår kropp eftersom de nu dränkta batterierna fortsätter att laddas ur, motorn har nu sedan några rader ovan fallit loss från den skadade akterspegeln, bensindunkarna spiller ur den sista skvätten av sitt innehåll i den stinkande pölen av skräpfyllt havsvatten som nu nästan når upp till våra bröst. Den dåliga nyheten är att vinden och vågorna verkligen är tilltagande nu; den goda nyheten är att det är vid horisonten som vi kan se det förlovade landet. Om vi bara sitter still i båten..

Visa ditt stöd till det informationsarbete Carl genomför

Swish

Scanna QR eller skicka till 076-118 25 68. Mottagare är Caroline Engström.

Patreon

Här kan du visa ditt stöd genom att bli månadsgivare på Patreon.

Swish

Bidra genom att Swisha till 076-118 25 68, mottagare är Caroline Engström.

De Fria

Besök folkrörelsen som jobbar för demokrati genom en medveten och upplyst befolkning!
linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram