Vi kan inte leva ur hand i mun och samtidigt tvingas till arbete för överherrar som styr genom belästa lydiga och imbecilla busar, men den moderna trenden är tydlig:. Den politiska kontrollerande klassen förbrukar mer och mer välstånd och genererar alltmer kapital för sig själva och sina överherrar. Detta beteende skadar nu också därför alltmer den reala makt som exponeras i ljuset av den politiska klassens beteende vilka alltmer framstår som rena marionetter.

Den reala makten ser den politiska klassen i ökande grad som en svag länk i den reala maktens rustning -. Ett tecken på att deras ekonomiskt tyranni inte är odödligt, utan kan skadas av plebejerna och deras längtan efter frihet som alltmer riskerar att skapa upplopp på gatorna som måste betvingas av onda tillslag från Orwellska ”fredsbevarare” som upprätthåller lugn med den blodiga ändan på batonger. Systemet kan bara bestå så länge som den breda massan lever kvar i sina vanföreställningar om att systemet är till för att gagna dem själva.

Vi befinner oss i ett system av binärt omdöme, nu drivet av fundamentalistisk egennytta – girighet. Det finns en strikt åtskillnad mellan den av den reala makten tillsatta politiska klassen och resten av befolkningen, med den senare som alltmer arbetar i slavliknande förhållanden för att stödja den förra i berikningen av den part som kontrollerar hela systemet.

Att vilja ha - att vara girig - är egentligen inte särskilt mycket bättre än att ha med avseende på de intellektuella föreställningar som bär upp systemet, och vi gör alla definitivt för mycket av båda alldeles för länge för att kunna förändra någonting. Så lösningen måste bli att förstå att man inte ens vilja ska vilja. Vi måste förstå att känslor kommer inifrån och att de speglar våra inneboende värdegrunder och att det är dessa värdegrunder som vi måste våga ifrågasätta själva som individer. Vi måste förbättra vår emotionella självförståelse.

Men hela detta samhällsklimatet med att köpa på sig alltmer skit blir nu istället alltmer groteskt för var dag som går, trots sin uppenbart bristande logik. Och den största ironin av allt är att när alla omslagspapper väl har skickats till insamling, så kommer spänningen avdunsta, leenden kommer att stelna och barn och vuxna kommer inte att finna något mer innehåll och glädje i livet än vad de hade innan de hade allt som de strävade efter. Detta är saken som måste köpas, i sin inneboende mening, att inses av många.

Jag är dock inte helt säker på – och jag är mycket allvarligt här – att människor egentligen alltid har varit så hungriga, giriga och bedrövligt överdrivet frossande i yttre betingelser för att stilla sin inre oro som de synes mig vara nu. Som en konsekvens av att de förefaller vara själsligt tomma, må så dåligt, eller om vi helt enkelt nu bara vaknar upp till att allt detta är någonting som alltid har funnits där, men som nu bara har accentuerats mer tydligt när systemet går mot sitt slut ur en rad olika perspektiv.

Efter en tid, så upptäcker många att charmen i att äga ting faktiskt inte är ett så intressant tillstånd, trots allt, som att vilja ha. Det är inte logiskt, men det är ofta sant.
I verkliga livet till exempel, så gifter sig och skiljer sig människor fortfarande allt fler gånger, så jag misstänker att åtminstone många ex-partners förmodligen skulle godkänna denna visdom.

Jag var också barn en gång i tiden och jag gillade leksaker, förmodligen minst lika mycket som andra barn, men med åren blev jag alltmer medveten om hur alltmer kortlivat nöjet är i att skaffa sig saker är. Oavsett om det är en leksak som barn eller en sportbil, eller herrgård som vuxen, när vi väl faktiskt har fått vad det är som vi trodde att vi inte kunde leva utan, ja, då smälter detta bara in i en sorts normalitet.

Sverige må i sanning vara de själsliga fakirernas sanna Mecka. Men jag tycker nog att det räcker nu. Vi måste släppa taget om den kollektiva materialismens ledstång söderut. Varför uttrycket Stockholmsyndromet kom att myntas berodde förmodligen mindre på den geografiska platsens belägenhet än på den rådande mentala dispositionen hos befolkningen. Men vi är så rädda för det okända som det innebär att stå ensamma med ansvaret för våra egna tankar, som grundar våra värderingar, så vill så väldigt gärna tänka och tycka som alla andra för att inte bli ifrågasatta.
Men tro mig när jag säger att vi bara kan känna våra egna känslor och att det därför är på det viset att så länge vi inte tar ansvar för vår egen emotionella självförståelse och överlåter till andra , yttre omständigheter, att förse oss med den lycka som vi alltmer desperat förgäves jagar, så kommer denna också att förbli en illusion.

Våra politiker, dessa prelater för de tomma själarnas religion för dock nu en tynande tillvaro i positiv bemärkelse, ur ett befolkningsmässigt medvetandeperspektiv. Det räcker nu, förefaller alltmer vara modellen på ett växande antal platser runt jorden. I Sverige rider nu därför de presstituerade brigaderna ut tillsammans med juristkåren under maktdelningsprincipens fanborg, ännu mer hårt intecknade i den demokratiska maktdelningsprincipen i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken och där lagstiftningen är ägnad att skydda detta system och dess bevarande…

Vi måste våga släppa taget om våra värderingar för att kunna utvecklas som människor och vi måste fritt våga tänka vidare som individer och människor.