Berättelsen som beskrivning av historien sker fortfarande om och om igen, och den har alltid varit densamma. Det är ovilja hos människor att möta sanningen om verkligheten, genom att helt enkelt inte acceptera substitut för verkligheten, som gör det fortsatta spelet med polariseringskapande kulisser möjligt. Hegels dialektik.

Det sorgliga är att de "händelser" vilka har lett oss till att fortsatt motverka förändring till det bättre av vår utvecklingsbana, resulterar i en allt mörkare värld som aldrig skulle ha inträffat om hade vi vaknat till vad som föregick eller grundar händelserna. En riktig undersökning av Palemmordet på uppdrag av en publik som inte skulle tolerera något annat än verkligheten och på så sätt avslöjade de verkliga gärningsmännen, skulle ha stoppat det falska banksystemets fortlevnad - paradigm. Därför skulle de finansiella kriserna och de krig som dessa fört med sig aldrig ha vunnit dragkraft - momentum.

Vad jag försöker komma åt är att många saker skulle ha aldrig hänt om inte de flesta människor tolererade de försummelser, halvsanningar och direkta lögner som vi fick berättade för oss om de tidigare händelserna i historien. Jag är inte gärna så mycket av en historiker egentligen, jag blev bara tvungen, men varje krig som jag har stött på verkar ha sitt ursprung djupt rotat i rena lögner.

Eftersom massorna har vägrat att ifrågasätta i princip alla dessa händelser för sig själva, så inte bara fortsätter denna typ av händelser att bli värre, utan även hålen i de "officiella historierna" blir förstorade - berättelserna blir alltmer uppenbart ihåliga. Detta kan endast åstadkommas genom inte bara sofistikerade indoktrineringstekniker som används inom alla våra institutioner i kombination med olika fadda mediala distraktioner som används på en allt vilseledd allmänhet, utan också gentemot den stora del av befolkningen som består av människor som upplever ringa eller ingen meningsfullhet på ett andligt eller emotionellt plan. Den psykosociala ofärdens förlovade land.

Svaret är sällan svart eller vitt utan alltigenom grått

Att tala som en svensk (jag har kommit att avsky att behöva kalla mig det), innebär att den mängd blod som finns på våra händer, som ett direkt resultat av att vi så villigt har accepterat dessa lögner närmast med hull och hår, bara inom min livstid, något vem som helst med ännu en gnutta av anständighet kvar i kroppen skulle finna svårt att leva med (och många av oss har också svårt med detta), känns som ett så otroligt nedvärderande av mig själv.

Men snart Sverige, är klockan kommen till inringning för dig. Och personligen, och jag är ledsen att behöva säga det här, men det är så det ska bli och måste så vara för det här samhället.

I en slags morbid småaktig vanmakt, så finns det fortfarande en del av mig som ibland faktiskt nästan längtar efter konsekvenserna av haveriet, så länge resten av mina själlösa landsmän går med mig. Det är hur mycket jag längtar efter den rättvisa som skall delges alla.

Men jag vet att när det är dags, kommer jag ändå fortfarande tycka synd om de ovetande massorna som fortsätter att dra ner det hela över oss alla. Det är också hur illa jag tror att det kan komma att gå om vi inte gör vårt bästa för att accelerera ökningen av den allmänna medvetenheten och självförståelsen.

Förhoppningsvis så kommer den hundrade apan också att dyka upp snart – eller en svart svan att lyfta. På så sätt kan vårt land möta den fruktansvärt destruktiva delen av vad som alltid har funnits och tycka att det är ödmjukhet att följa vad någon vet är rätt i sitt hjärta.

Det kan komma att bli en smärtsam tid faktiskt. Vi kan aldrig göra det rätt med de aktörer – människor - som vi har förstört, men vi kan åtminstone försöka. Och genom att försöka, kan vi bli till bättre människor själva.

Alternativet att inte vakna till vår historia av förnekelse, vilket kommer att resultera i något mycket värre för oss alla.