Nu, finns det en sak värd att notera angående vågen av uppvaknande, ökningen av det allmänna medvetandet. Den började som en mycket tunn krusning vid stranden, som fick några i generationerna före mig att tänka efter, sedan sköljde den över några i dessa föregående generationer och sedan rullade krusningen ut igen, men den förde med sig i sin rörelse en större energi - information - som förstärkte den efterkommande vågen av allmänt medvetande, och nu är den viktigaste kraften av vågen - som slår in över de miljarder sandkorn som är mänskligheten - internet, vilket förstärker vågen i full färd med att bryta in över de bräckliga kognitivt formaterade strukturer som ännu består, likt sandslott på stranden. Stranden kommer att finnas kvar efter att vågen har lämnat, men strukturerna kommer ovillkorligen att försvinna.

Vi kommer alla att beröras av den här vågens effekter nu, oavsett om någon vibrerar i samklang med dess frekvenser, eller inte, den kommer att påverka ditt liv, från och med nu, till den dag du upptäcker hur evigt det mänskliga medvetandets utveckling är och måste vara. Några vill ju förvisso bromsa medvetandets utveckling, men andra vill ju å andra sidan samverka med denna människans inneboende och starkaste kraft och de senare är faktiskt dessutom för evigt de ovillkorliga vinnarna, så länge människan existerar. Även om många ännu lever efter devisen; efter mig syndafloden.

Jag inser nu att jag inte kunde ha gjort annorlunda; att mina yngre år egentligen inte var det återkommande lite märkliga "misslyckande" jag själv upplevde, utan snarare min egen grad av mognad inom "vågen". Det var alltid något fel, det gick alltid att göra någonting utanför mig själv bättre. Det var sannerligen tidigare mer sällan, men senare alltmer, att öka min egen medvetenhet om mig själv utifrån ett eget självkritiskt granskande, men samtidigt ändå så objektivt perspektiv som bara möjligt.

Så vad jag egentligen försöker att säga här, är att jag nog försökte anpassa mig till det kognitivt formaterande mönstret, ja flera gånger faktiskt, men att jag oundvikligen känslomässigt återkommande fann mig själv oförmögen att svälja allt detta skitsnack ”de” föreföll hoppas på skulle "övertyga" mig om det orimliga i min inställning att "myndighet över mig själv och mina känslor som fritt tänkande individ finns inte", eller, som jag för mig själv brukar definiera detta lite mer torrt sedan ett par årtionden tillbaka, "om någon inte är beredd att dö med mig, då kommer vederbörande nog inte heller att kunna tala om för mig hur jag ska leva mitt liv med mina tankar".

Detta med att få påtalat för mig vad jag skulle känna vid en given situations betingelser i förhållande till mitt beteende, kändes som en närmast obehagligt pinsam påminnelse om innebörden av vissa upprepningar till givna förutsättningar med olika förväntningar. Det var ju inte alldeles utan att det mellan varven dök upp frågeställningar om varifrån egentligen sinnessjukdomar emanerar.

Börja och sluta är faktorer av tid, vilket ytterst är en illusion. Vi kan bara uppleva känslor nu, men vi är kognitivt formaterade till att inteckna oss djupt i olika känsloförväntningar, vilket naturligtvis lämpligt nog också gör oss rädda att misslyckas. Vår rädsla att misslyckas blir lätt större än vår vilja att lyckas, så trots att vi enkelt kan förstå att bara den som inte kan förlora kan bara vinna, så går vi i fällan i oss själva gång efter annan, vi upprepar beteendet till givna förutsättningar.

Men kanske ännu värre är det när vi till och med försöker att återskapa känslor som vi upplevde tidigare genom att upprepa tidigare förutsättningar, som vi egentligen vet redan är förändrade för alltid. Medan vi verkar i en miljö av evigt förändrande influenser och vi är så mycket mer än vad vi var tidigare.

Men däri ligger faktiskt också våra underbara möjligheter. Så nära, men ändå så långt borta, precis som på randen till en cirkel.

Så att tillåta oss själva att vara begränsade inom dessa kognitivt formaterande "riktlinjer" inom ett cirkelsegment, att inte kunna röra sig själv fritt i tanken över gränserna, är detsamma som att frivilligt hänge sig till slaveri. Själva det faktum att mänskligheten kan tänka och föreställa sig förbi dessa begrepp vittnar om dess egen möjliga verklighet.

Den ultimata utmaningen blir då till slut hur vi själva svarar på detta tillstånd som vi befinner oss i, vilka krav vi förmår ställa på oss själva och hur vi själva lever upp till dessa genom vårt aktiva strävande. Vill vi duka under av rädsla för oss själva och spela pungråtta – gömma oss för oss själva och våra känslor - i en värld av absoluta konflikter och motsägelser, eller ska vi stå upp och ta kontroll över vår personliga öde och känna våra känslor ärligt mot oss själva? Det beror återigen på det personliga uppvaknandet, graden av den egna medvetenheten, emotionella självförståelsen, inte bara en vilja, utan en hunger att hitta vår egen sanna själs källa och vår tillvaros mening.