Men man kan aldrig blir "botad" från vår kollektiva kognitivt formaterade sinnessjukdom genom att medverka till upprätthållandet av densamma, åtminstone inte i detta sent lidna skede i cykeln, eftersom varje interaktion i samverkan med det av galenskap genomsyrade samhället, tenderar att åter infektera och återskapa den förföriska lusten att släppa taget om sin egen utveckling och bli (åter) absorberad in i den underbara bedövningens omfamning av kollektivt vansinne, där trösten är att eftersom alla andra hoppar i galen tunna så kan jag lika gärna själv göra detsamma.

Så medan vi alla i olika omfattning söker extern bekräftelse för att lugna vårt "jag - ego", vilket tyvärr bara är ett uppenbart skriande symptom på vår förkastade personliga suveränitet, vårt eget oberoende fria tänkande och den växande inre sinnessjukdom som omintetgör vår utveckling av vår egen emotionella självförståelse. Är verklig trygghetsskapande bestående bekräftelse och tillfredsställelse för vidare framgångsrik (inkrementell) självbetraktelse som förekommer naturligt, en läkande produkt från hårt arbete för egen emotionell självförståelse. Försöker vi så förbättras vi och försöker vi inte så förfaller vi i vår själsliga välmåga.

Därför är att ta emot en artificiellt inducerad må bra erfarenhet från en extern källa för att minska det personliga manuskriptets fula emotionella dissonans med ett känslomässigt trauma som resultat, någonting som endast kan betraktas som "positivt" i ett rent dårhus och detta speglar verkligen metoden som människor i samhället av idag i allmänhet använder sig av, för att karaktärsmässigt ursäkta sig själva att avstå från att delta i det riktigt hårda arbete som kritisk självbetraktelse innebär.

Jag brukar säga att vi är bara så sjuka som våra djupaste mörkaste hemligheter, och många tolkar givetvis detta till att betyda hemligheter av sexuell, familjär och ekonomisk natur – aka yttre känsloskapande betingelser. I själva verket är vad jag egentligen diskuterar en själslig - undanflykt, hyckleri och självförhärligande - rättfärdigande - som bedrivs av oss alla engagerat varje dag, men ändå hålls i hemlighet för vårt eget "kognitivt oformaterade jag – vårt ifrågasättande" och givetvis då även våra livspartners och världen. Medan många tror att vad vi inte (låter oss, låtsas) "veta" om, inte kan skada oss, det lider vi inte av, så är detta den ultimata formen av självbedrägeri, det skapar en underliggande stress, dissonans och disharmoni djupt inom vårt eget psyke och gör att vi onekligen blir mer sinnessjuka med växande galenskap för varje dag och steg som går i den utvecklingsriktningen. Det rullar naturligtvis dit som det lutar och priset för att inte bry sig ökar med tiden.

Det upphör aldrig att förvåna mig hur upprörda vi blir när vi presenteras för propaganda / information / kunskap / tro som krockar med våra egna personliga föreställningar, medan vi så lätt accepterar, med mycket fåtaliga frågor eller undersökningar av liknande förvrängd information men som bekräftar, eller överensstämmer med våra egna föreställningar.

Hyckleriet börjar alltså alltid hemma i oss själva, vi kan inte bli fullkomliga och vi är alla därför också hycklare i varje bemärkelse, i varierande utsträckning. Vi måste alla därför alltid våga försöka att förbättra oss själva och motverka våra egna inneboende naturliga brister. Vi måste våga ifråga sätta våra ställningstaganden för att kunna utvecklas som människor, att inte våga ifrågasätta sig själv – förändras - är att motsätta sig sin egen utveckling.

Detta är därför givetvis en effektiv hantering som används för bevarandet av våra övertygelser, hindret mot vår egen utveckling (det finns dussintals om inte hundratals smärre variationer vi sömlöst växlar mellan efterhand som omständigheterna och behoven kräver), vilket förslavar oss i oss själva till vansinne. Och den absoluta primära manipulatorn är vårt "ego".

Medan alla hävdar att de önskar sanningen, så vill vi i själva verket bara ha del av det som kan absorberas inom våra befintliga ramar av världsbilden så smidigt som möjligt. Den ultimata propagandisten och manipulatorn som vi möter under vår livstid är vårt "ego" (inflammerat till ren syra av vår bristande emotionella självförståelse) en ful självbild som vi noggrant försöker undvika att någonsin personligen lära "känna", och alltså mest av allt - helst - låter bli att undersöka.

Det är just därför vi sällan utsätter våra egna "mjuka" sanningar – värderingar - för vår egen inspektion - ifrågasättande, då alltså särskilt från oss själva, eftersom det skulle kräva att vi löser en massa uppkomna frågor som skulle vara produkten av den kognitiva upprepningen.

En av anledningarna till att jag skriver, och inte bara tänker, är alltså att tvinga mig själv att gå igenom alla mina kognitiva sammanblandningar. För när rågångarna kan hållas mer strikta inom mitt sinne, måste mina egna "sanningar" bara möta min enkla och flexibla logik och standard för resonemang. Allt inom mig själv blir mer överskådligt. Enkelt uttryckt jag ljuger också för mig själv regelbundet (men förhoppningsvis allt mindre med tiden) för att upprätthålla mina trossystem och det svider att behöva ändra på mina föreställningar. men jag vet åtminstone att jag alltid måste försöka att förbättra mig.

Även denna bedömning kan låta hård, så är det att vara så nära verkligheten det går att komma för att göra den omöjlig att skilja från sanningen, att försöka. Även om vi hävdar vår moraliska mark och förklarar den som antingen sanning eller inte, är vår flexibla världsbild och fantasi sådan att den kräver generösa mängder möjligt svängrum för att kunna fungera mellan hammaren och städet av verkligheten, så vi måste även försöka utvecklas om vi inte till slut skall bli galna av enfald. Att hoppas på att hinna dö före galenskapens totala inträde, förefaller lite omoget.

Om vi någonsin faktiskt skulle skriva ner vår tro om allt på ett papper och på så sätt utsätta våra egna föreställningar för dagens - verklighetens ljus, så misstänker jag att vi skulle bli ganska generade av alla de snedsprång av tro, logiska återvändsgränder, motsägelser, kognitiva dissonanser och osammanhängande resonemang som vi ivrigt håller gömda i de mörka delarna av oss själva.

Det finns ju som bekant bara en sak som makten gillar mer än att hålla sig med slavar och det är som bekant slavar som håller sig själva. För inget folk är så förslavat och så vidare… Den gemensamma nämnaren bland alla typer av slavar från det förgångna, till det nuvarande och framtida är därför just denna slavmentalitet, vilket slutligen och ovillkorligen definieras och uttrycks som självbegränsande tanke, tro och handlingar. Oviljan till att ifrågasätta sig själv och sina egna ställningstaganden och värderingar, baserat på den egna emotionella självförståelsen, Att inte vilja utvecklas.

Propagerande informationen syftar till att främja och hetsa fram just detta konserverande tillstånd som, i kombination med ett underliggande ekonomiskt system, håller befolkningen strävande framåt medan ständigt sjunkande djupare under vattenytan, håller slaven fast i det förflutna eller framtiden och aldrig betraktande av sig själv i nuet, ifrågasättandet av sig själv. En kort ben på ett bord med fyra ben skapar alltid oro och en enorm distraktion, evigt obalanserat och sällan stabilt annat än för extremt korta tidsperioder.

Så medan det yttersta målet för propaganda alltså kan vara att kontrollera och styra flocken, är själva tekniken som används för att dela och styra befolkningen, samtidigt att främja illusoriska mål och ambitioner för att hålla löneslavarna strävande medan de gnabbas sinsemellan.

Denna morot och piska metod är särskilt effektivt när vi är betingade att använda det på oss själva och andra som oss, under ledning av frihet, frihet och rättvisa för alla.

Men tack och lov, om allt annat misslyckas, så kan vi ju lita på experterna i regeringen, akademierna och näringslivet för att jämna vägen framåt när livet blir lite svårt..

Jag är naturligtvis sarkastisk, men bara knappt, för eftersom vår värld samtidigt blir allt mer komplex så kan vi vanliga människor inte längre vara mångkunniga, så vi blir perspektivlösa. Den effekt som detta har på vår världsbild är uppenbar, men mycket mer än ganska uppenbar när vi känner igen skogen från träden, vi lär oss mönstret. Vår direkta upplevda erfarenhetsbas krymper snabbt, eller expanderar aldrig för dem som är formaterade direkt in i denna nya sköna värld från moderlivet. Alltså vi vet mycket lite annat än om möjligen våra mycket snäva intervall som vår egen " expert "med erfarenheterna i första hand.

Kunskap, information, propaganda och övertygelse, är egentligen alla helt olika ord med olika betydelser och innebörd, men idag ofta sammanblandade till att betyda nästan samma sak. Eller rättare sagt, de får betydelser och definitioner som blir suddiga, kombinerade och krystade för att skapa ett kontrollerande tankemönster som skickligt är skild från verkligheten till att bli vad vi uppfattar som vår "sanning". Spegelbilder är omvända som bekant. Häri ligger nu en stor del av problemet idag som jag ser det, eller åtminstone en stor fråga som i hög grad bidrar till att grupptänkande består och att vi förblir fångar i oss "själv".

Den som kontrollerar språket kontrollerar informationens innehåll.