Som moderna människor av idag ärver vi sociala egenskaper som vi accepterar som obeveklig sanning och som villkoras till oss under vår "utveckling," som människor i samhället, för vad vi tror vara samhällets utveckling till någonting obestämbart som är till det bättre. Oundvikligen blir detta vår uppfattade gemensamma verklighet. Där det alltså är själva varseblivningsprocessen i uppfattningen som utgör problemet genom den kognitiva formateringen.

Det är ett system vars arkitektoniska syfte bygger på principerna om efterlevnad, blind tillit och glömska. Av hänsyn till skillnaderna, låt oss kalla dessa för ett sammanfattande drag av "för - ledning". Denna för - ledning är en intern "schism" en division. Det är en separation inom oss från vår fundamentala naturliga förmåga att känslomässigt uppleva våra egna känslor, inte bara från vår externa omgivning och människorna i våra liv; det är ett avgångsvederlag från vår egen emotionella intelligens. För att kraven på yttre materiell stimulans skall kunna ökas, så krävs det också att den själsliga stimulansen minskar i balansen inom såväl individen liksom därmed också i samhället. Det är vägen utåt bort från oss själva och våra känslomässiga förmågor, det är därför också ovillkorligen vägen till den känslomässiga dödsskuggans dalar.

Innan vi har möjlighet att introduceras vidare till oss själva känslomässigt, från den fundamentala närmast biologiska formateringen i späd ålder, bombarderas vi av samhällets sociala införande i oss av vem vi förväntas vara. Denna kollektiva skyldighet går kraftigt oemotsagd och är globalt åtlydd av mänskligheten. Som art har vi upprätthållit och utvecklat denna emotionellt ensliga livsstil i tusentals år. Det är för - ledningen som i slutet på detta sociala paradigm har förträngt våra släktskap med våra familjemedlemmar, våra vänner, våra samhällen och oss själva i jakten på den yttre bekräftelsen. Det har hämmat vårt medvetande, släktskap och självförverkligande - alltså vår förmåga till känslomässig självförståelse och utveckling - för att kunna leva ärligt mot våra egna känslor. Vi måste ju rent faktiskt funktionsmässigt bli rent emotionellt dummare - känslomässigt förvridna - för att tro på att vi måste bli mer materiellt lyckliga.

Det är även så att för - ledningen idag är mer än bara ett tankeplantat, en kognitivt betingad känsla eller en rentav en instinktiv längtan efter vårt personliga utrymme. Detta drag har faktiskt även bäddat in sig i varje aspekt av vår varelse. Dess intryck har kommit att påverka oss på en närmast rent genetisk nivå hela vårt liv. Vi har aldrig vetat om mycket annat.

För - ledningen använder och har alltid använt svagheten med vårt ego, emot oss, för att hålla oss distraherade med våra bekymmer, villkor, förväntningar och rädslor - i livspusslet. Vår rädsla för att få vårt ego kränkt, vilket bygger de allra högsta murarna bakom vilka lyckan för alltid finns gömd. Att vara proaktivt tänkande istället för reaktivt, skadar vårt ego och skapar vår personliga makt över oss själva, det får för - ledningen att kapitulera inom oss. Det är en "egots makt" kuliss som kan vara det smartaste bedrägeriet som vi kör på oss själva.

Vi är upptagna med vår personliga överlevnad, distraktioner i våra dagliga liv, denna obevekliga påverkan av vårt ego och våra känslomässiga dramer, upprördhet med sina bilagor. Vi blir ett med för - ledningen och den omfamnar oss ivrigt. Det är en kollaps i vårt emotionella väsen mellan vem vi uppfattar oss själva att vara (som inte är som vi egentligen är) och hur samhällets programmering av oss till vår aggressiva natur för att upprätthålla sina standarder. Det är där som för - ledningen är så smart i sin strategi; det är en förutsättning att vi ska tro på att vad som samhället vill att vi ska vara, att det är som vi är tänkta att vara, och därför hur våra liv måste levas. Vi måste tro att samhället vill allas vårt bästa, oavsett hur uppenbart det egentligen är att det helt omvända absolut råder som gällande syfte.Vi lyder blint under detta kognitiva postulat och inte bara det, vi faktiskt tillber och främjar det dessutom självmant utan vidare eftertanke med våra prestationer (oftast individuella), men ändå förbannar vi situationen för våra egna brister. Det är så vi ger bort vår personliga makt.

Som barn, var livet självt kreativt och äventyrligt. Det var brukligt för oss att samlas med våra vänner och svinga svärdet av vår fantasi, vilja, passioner, talanger och hjältemod fritt och fullt. Vi trodde att allt var möjligt, tills "livets" krav, familj, verklighet, skola, karriär och samhället metodiskt och progressivt började emotionellt beskatta våra känslors förtjänster, förmågor och öden rätt framför våra naiva och omedvetna näsor.

När vi var unga, var själva begreppet sträva efter att vara ensam och skild från våra vänner eller familj absurt, vi behövde inte egen tid, vi var mer oss själva. Nu har denna emotionella vilsenhet blivit vår allmänt antagna "verklighet." Vi är bundna till den av vår rädsla, vårt misslyckande och sociala hotelser, vår rädsla för att möta oss själva, rädsla för att möta dagen och ljuset.