Ingen kan flyga som Janet, utom då förstås duvhökarna på Brunkebergsåsen, de finansiella Titanerna.

För att parafrasera Donald Rumsfeld, vilken för övrigt måste betraktas som ett tämligen vederstyggligt exemplar av någonting som skall kallas för en människa: vi arbetar i ekonomin som vi har, inte ekonomin som vi kanske vill ha eller vill ha vid ett senare tillfälle. Och vad kännetecknar ekonomin som vi har? Det är förbryllande eftersom ingenting fungerar som det ska. Donald är som alla kan se, ett slags omvänt geni.

Att uttrycka att ett hälsosamt banksystem av nuvarande form och regi, är viktigt för samhället, är som att be om att få iglar, fästingar och löss. Donald gillar detta system. Eller varför inte en drake som växer i takt med att den matas och som därför ständigt kräver mer mat och dessutom tills sist äter upp dig, och Donald också men det glömmer han oftast. Det är drakens inneboende natur, den varken kan eller förstår någonting annat.

En central punkt i den ekonomiska politikens tillvaro, är därför att bibehålla eller öka den organiska ekonomiska tillväxten. Syftet är att uppmuntra människor att varje år konsumera fler varor och tjänster, så att BNP fortsätter att växa. Tror du att det är en realistisk strategi?

Ett enskilt kontrollerat kreditbaserat valutasystem innehåller fröet till sin egen undergång. Frestelsen för producenten av dagens monopolistpengar – räntedriven skuldbaserad elektrongröt – att öka penningmängden, är uppenbarligen inte bara nästan oemotståndlig, den är faktiskt till och med en naturlagsmässig nödvändighet för upprätthållande av funktionen. I ett sådant system med ett obestridligt krav på en ständigt ökande penningmängd och, som en följd, en ständigt ökande aggregerad räntekostnad i ekonomin, så är det egentligen inte mycket mening med att spara pengar för att köpa tillgångar senare. Det som alla nu kan se mer rationellt med en annan typ av beteende, för de som fortfarande kan låna vill säga.

En bättre strategi, med tanke på detta scenario, är att gå i skuld för att köpa finansiellt inflaterade tillgångar och betala tillbaka dessa skulder senare med en devalverad valuta i förhållande till den i övriga ekonomin havererade betalningsförmågan. Det gäller ju bara att bli sist kvar, alltså att inte hamna på fel sida om Vasaloppsrepet. Dessutom, är det ännu mer vettigt att köpa tillgångar som senare kan pantsättas igen, rekollateraliseras, som säkerhet för att få ytterligare banklån och som kan utgöra grund för vidare skapande av pengar. Ett enskilt kontrollerat kreditbaserat system leder till alltför stora skulder. Kort sagt, den som kan skuldsätta sig mest utan att haverera kommer att vinna kreditracets dödsspiral mot botten.

Detta gäller ju nästan som vore det en bakomliggande tanke, eftersom ingen kan känna till detta, alltså just särskilt för spelare som kan förvänta sig att de kommer att lösas ut med nyproducerade pengar till exempel stora företag, banker och regeringen. Med detta sagt, de som kan lova runt och hålla tunt, utan att behöva bära finansiellt ekonomiskt ansvar.

Vi är nu i en situation som inte längre bara uppenbarligen ser ut som en återvändsgränd för det enskilt kontrollerade kreditbaserade systemet. Efter den sista cykeln, har regeringarna lika tydligt räddat samhällsekonomiska felinvesteringar inom den privata sektorn och ökade sina offentliga välfärdsutgifter. Underskotten och skulderna har skjutit i höjden. Bankerna skapar pengar för att köpa statsskulder (eller acceptera dem som säkerhet i lån vidare till banksystemet) i oöverträffade mängder. Räntorna har sänkts till nära noll. Underskotten är välvilligt uttryckt fortsatt stora. Ingen betydande real – organisk – ekonomisk tillväxt är i sikte. Men det är inte snö som ligger tung på taken på den svenska bolånemarknaden, som Tomte – Nisse på Brunkebergsåsens tomteverkstad - duvhöksnästet - är så oroad över.

Samtidigt som banksystemet och andra finansiella aktörer sitter på stora högar av statsskulder – alltså den fina kreditmassa som duvhöksnästet på Åsen beslutat kalla för exempelvis – kärnprimärkapital – det säkraste av allt säkert i den finansiella världen brukar ju Nesse säga. Lika säkert är det uppenbarligen med pengar på banken, eller alltså att jultomten kommer i år också, på loftet skall det visa sig.