Inte sällan är de människor som jag har etiketterat som "sovande" vanliga snälla, vänliga och medkännande individer vilka, egentligen enligt min när jag så förmår eftertänksamma, mening har en långt mer värdefull egenskap än att bara kunna, eller önska, förstå vilken typ av bankbedrägeri som vi alla är utsatta för. Den nedsättande termen "Zombies" är bara en av de senare inflammatoriska etiketterna som belyser mitt eget rättfärdigande av indignation mot denna grupp. När blev jag så kall att en sådan ogiltig etikett beskriver värdet av en annan person? Lustigt nog så skriver jag de bästa sarkasmerna när jag inte alls är i affekt - är frustrerad - när jag inte tar mig själv på så stort allvar.

Jag tror inte att det onda är något som lurar där ute som ett monster bakom en slöja. Mörker och ljus är saker som samexisterar inom oss; vi alla har inre demoner att slåss emot, att lära oss att hantera, men vi har kommit olika långt i vår utveckling för att bemöta dessa brister för att komma till uttryck. Genom att ignorera ljuset i varje person jag möter, oavsett om de passerar detta så kallade sovande - test eller inte, uppmuntrar jag mörkret. Genom att söka felen i andra istället för att glädjas åt det goda så matar jag monstret i mig själv.

Faktum är, att om allt det onda behöver för att växa är att bra människor gör ingenting, då kan det vara så att varje handling av underlåtenhet är att vi gör just detta? Vi måste alltid vara vaksamma på att vi verkligen gör vårt bästa för att förbättra oss själva som människor

Och exakt vem är dessa människor som vi ser som vore det så att de sover? Jag misstänker att de är människor precis som du och jag, och att deras enda brott är att de verkar vara i en form av förnekelse. Det är lite som om alla har gömt sig under en sten och vet inte riktigt att tiderna har förändrats. Det verkar för mig som att detta förnekande är faktiskt en form av kulturchock som en konsekvens av det pågående paradigmskiftet. Det kan vara deras reaktion på att bli desorienterade när de konfronteras med den upplevda potentialen av extremt olika samhälleliga regler och levnadsförhållandena mellan förhållandet nu och / eller i en nära framtid.

Jag kanske inte själv kan för att förhindra att "något som är ont kommer hitåt", men det betyder inte att jag måste välja att gå vidare utan medkänsla för att skydda mig själv, att inte bry mig. Det finns sätt att hjälpa för att en lindra kulturchock när andra kan ha drabbats. Ett snabbt leende, en liten förlängd vänlighet, ett vänligt ord och en erbjuden hjälpande hand är en sådan oväntad betingelse för både mottagaren och givaren lika. Jag tror att det kan vara det enda sättet som vi måste göra för att hitta vår väg genom den här röran med ett godtagbart resultat.

Vem av oss har inte några historier om människor som vi har försökt att bedriva seriös diskussion med, så att vi kan förklara orsaken till och omfattningen av de förändringar som redan är här och de som senare kommer? Dessa människor är våra grannar, vänner, barn och föräldrar, kort sagt de allra flesta. Tidigare när jag tänkte på deras svåra situation kunde jag få, och får ibland fortfarande, närmast en känsla av panik i magen. Jag tror att i dessa tider är det inte ovanligt för oss att projicera alla möjliga scenarion om oförberedda händelser med betydande påverkan på oss själva och andra.

Som vi har programmerats att göra, tenderar vi att relatera till andra människors upplevelse för att kunna hantera de känslor vi själva upplever när vi gör gällande att andra har dåliga nivåer av medvetenhet. Vi ger uttryck för vår egen frustration.
Där finns klara utrymmen till förbättringar.

Bortsett från att jag ger efter för situationer och reagerar med negativa känslor, tror jag att jag kanske har gjort mig en ännu större björntjänst här. Intellektuellt vet jag att genom att tilldela etiketter på människor så sätter jag mig själv i en situation för en polarisering av mitt eget sinne. Vakna kontra sovande, gott och ont, dem mot oss och så vidare.

Genom att diskontera de som jag inte ser som ett med mig, har jag avfärdat allt som är bra med den personen. Jag matar då monstret i mig själv. Jag förnekar mig själv möjligheten att dela och ansluta mig, att glädjas med andra eftersom jag tror att jag är bättre än vad de är, eller att deras brist på specifik kunskap kommer att försätta mig i ett tydligt underläge. Jag har då istället börjat att isolera mig själv och jag har själv börjat att själv bli en del av problemet för andra.

Så kampen är evig och vägen är lång men den är både nödvändig och den enda möjliga.