Vi får en ny chef på finansinspektionen..

Oavsett hur kraftfull som den än kan förefalla, så är inte en centralbank marknaden. Och eftersom centralbankernas centralbank, regleringsbanken, har misslyckats med att återställa förtroendet för systemet genom att tvinga ut alla osäkra fordringar i ljuset av verkligheten, så har den finansiella världen med tiden blivit allt mer instabil och bryter ner förtroendet hos investerare vilka blir allt mer misstänksamma mot själva systemet och som alltmer börjar dra bort sina pengar från det: De handlade marknadsvolymerna fortsätter därför att falla.

Ingenstans är bristen på förtroende tydligare än i den finansiella sektorn. I själva verket var det en brist på förtroende mellan banker (utlåningen mellan bankerna) som orsakade kreditmarknaderna frös ihop under 2008, vilket resulterade i kraschen. Marknadsaktörerna har uppenbarligen inte en aning om vilka inneboende funktioner som egentligen ligger till grund och som styr utvecklingsriktningen för hela det finansiella systemet.

Denna brist på förtroende fortsätter att öka än i dag. I post-Lehman kollapsens tidevarv, så har i stället för att tvinga ut de verkliga derivat och kreditriskerna i det fria, regleringsbanken och regulatorer istället hängt upp sig på redovisningsstandarder som är tillåtna för finansiella företag (och andra juridiska personer) så att de kan fortsätta att ljuga om det verkliga tillståndet i sina balansräkningar.

Som ett resultat av detta, förblir den finansiella sektorn ett utbrett bedrägeri och omöjligt att exakt värdera (hur kan man värdera ett företag som ljuger om sin balansräkning?).

De gånger som ett företag varit tvungna att värdera sina tillgångar till marknadspris har alltid dessa värden varit stora förlorare på kort tid.

Denna typ av bedrägeri är endemiskt i systemet inom regleringsbankens domäner. I själva verket fick vi ett smakprov på hur problematisk brist på öppenhet kan vara med MF Globals konkurs, i vilken ett företag med $ 42000000000 i tillgångar förlorade över 80% av sitt värde sedan augusti bara för att avslöja i konkursen att det hade stulit över $ 700 miljoner kronor av kundernas pengar. Vi har HQ bank och det är likadant överallt.

Att bankerna bedriver bedrägeri och stjäl kundernas pengar är anmärkningsvärt. Dock är den mycket viktigare frågan: Hur kan detta återkommande ske utan att de som är satta att skydda samhället reagerar?

Är detta verkligen en slump?

Börsen rör sig runt all time high, priserna på bostäder är historiskt höga och aldrig har så få haft så många att tacka för att de har så mycket, de mångas tacksamhet för detta är dock möjligen lite sval.

Tacksamheten hos de få är väl kanske inte heller vad som främst utmärker marknad som ledande motivskapare, men men. Förnöjdhet är inte ordet i ropet just nu, men detta kommer att ändras.

Samtidigt, arbetslösheten är trots sin sminkade redovisning historiskt hög, den psykosociala ofärden eskalerar och det växer upp kåkstäder i utkanten av Stockholm.

Vi befinner oss i närheten av den materiella enskilda vinstmaximeringens höjdpunkt -ytterlighet - som drivkraft för samhället, den punkt där samfunktionen människor emellan ställs emot intresset hos den enskilda individen att exploatera andra människor för att gynna den egna nyttan för att stilla ett självupplevt behov av yttre bekräftelse, vilket alltså egentligen bara skapas av en spegelbild av individens egen upplevelse av sig själv, och de känslor som uppstår genom betraktelsen av denna bild.

De yttre betingelserna - själsliga enfaldens - tidevarv går nu mot sitt ovillkorliga slut, människor måste nu utvecklas och sluta tro att lyckan bor bland regnbågar och enhörningar. Men fortfarande är givetvis en överväldigande massa av människorna uppenbart fångna i snaran av det självupplevda behovet av yttre bekräftelse, det behov som har verkat drivande för att ta samhället till den situation som det nu befinner sig i, alltså i den mån vad vi nu befinner oss i med någon rätta fortfarande kan kallas för ett samhälle.

Dock, så har en gnagande känsla av oro börjat infinna sig i många människor, en oro för att själva den exklusivitet som skall skapa den yttre bekräftelsen, nu håller på att gå förlorad.

Ingen, eller i vart fall allt färre, tror känslomässigt att de skall kunna få någon mättnad för egot av någonting som bara är allmänt. Samtidigt så är det ju på det viset att den bekräftelse som söks, INTE kan bestå av vilken uppmärksamhet som helst från andra människor. Uppmärksamheten är känslomässigt rangordnad. Inte många, visst det finns säkert några, ser det roliga i att fara runt i en lyxig bil i kåkstäder. Alltså för många lyxbilar eller för ojämn fördelning skapar ett känslomässigt problem för dessa människor.

Viljan - det självupplevda behovet av - till bekräftelse är flerdelad i dessa människor, de vill gärna bli beundrade och känna sig älskade av andra, helst av likasinnade, men de vill samtidigt inte få sin drivkraft ifrågasatt.

Så samtidigt som den materiella och av yttre betingelser styrda utvecklingen i samhället, nu går mot sin funktionsmässigt fördelningsmässiga upplösning, så går den själsliga utvecklingens excesser mot en situation av okontrollerbar ovisshet.

I tomhetens mörker mötas de två. Det är dags att släppa lyktstolpen och sluta gå runt den i cirklar och i stället börja vandra längs utvecklingens gata i ljuset av nya lyktor eller rent av mot det gryende ljuset av verkligheten.