Det finns en viss grupp människor i västvärlden som under de senaste decennierna, har sagt och säger, låt oss svara på denna ekonomiska utmaning med samma gamla melodi. "Marknaden kommer att ta hand om allt," berättar de för oss. Om vi bara kan klippa bort mer föreskrifter och skär bort mer skatt - särskilt för de rika - så kommer vår ekonomi att växa sig starkare. Visst, säger de, kommer det att finnas vinnare och förlorare. Men om vinnarna gör detta riktigt bra, så kommer sedan jobb och välstånd så småningom sippra ner till alla andra. Och hävdar de, även om välstånd inte sipprar ner, ja, det är då ändå priset för frihet.

Nu är detta en enkel teori. Men vi lite till mans, måste nog erkänna, att det ändå är något i detta som talar till vår robusta egoism och vår därav "sunda" skepsis till för mycket reglering. Det är i människans: s DNA. Och den teorin passar därför bra på en bildekal på en raggarbil, men inte alls i övrigt.

Men här är problemet: Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat. Det fungerade inte när man hade försökt i tio år före den stora depressionen. Det är inte vad som ledde till dessa otroliga efterkrigs bommar på 50-talet och 60-talet. Och det fungerade inte när någon försökte det under det senaste decenniet. Jag menar, förstå detta nu, det är inte som om vi inte har provat denna teori! Read my Lips : Det är pengarna som styr den ekonomi som kontrollerar politiken! Den finansiella näringskedjan bakom medlet för handel med varor och tjänster, fungerar styrande i verkligheten.

Man kan säga att så länge som den finansiella makten har kontrollerat mängden cirkulerande betalningsmedel i ekonomin, så har politiska idéer som beskrivs i ovan till 100% varit rena tramset.

Hur gick det här till? En av historiens mest ökända finansiella skurkar utbrast i den ultimata sanningen för honom och hans gelikar, för tre århundraden sedan:

”Ge mig kontroll över en nations penningmängd och jag bryr mig inte alls om vem som stiftar dess lagar.” – Mayer Amschel Rothschild (1744 – 1812)

Vad låg i grunden till resonemanget bakom denna bankirs arroganta skryt?

Den som styr penningförsörjningen för någon nation / ekonomi kan helt enkelt också stoppa oändliga mängder pengar fritt i egen ficka – och i med att pengar kan köpa alla lagstiftare så är saken klar, det är då i allt bara en fråga om en tillämpning för att motverka förändring av detta anemiskt dödliga tillstånd för samhället. Detta är just den verklighet vi står inför i dag.

Det är en elementär - naturlig - känsla att när någon drabbas av en sjukdom så bör man alltid sträva efter att ta itu med (dvs. ”bota”) sjukdomen, i motsats till att bara behandla symptomen.

Men vad ser vi då för åtgärder genomföras angående vår ”finansiella sjukdom” – en sjukdom hundra gånger värre än någon annan ”ekonomisk epidemi” i historien? Ingenting alls och vi har en byfåne till finansminister som springer runt och spelar pajas samt dänger handväskan i bordet för att ge sken av att vara på folkets sida och tänka på samhällets bästa. ”Tuffare tag mot bankerna Borg” är ingenting annat än ett rent skämt, om än i tragikomisk tappning. Det är verkligen regeringen som Borgar för bankerna.

De enda som ens försöker att ge sken av att göra något åt den här situationen fokuserar ändå fortfarande enbart på symtomen (själva de uppdagade brotten) men de fortsätter att ihärdigt ignorera brottslingarna (själva sjukdomen). Och detta vansinne fortsätter därför givetvis att kvarstå även efter det att finansmarknadsministern offentligt har lovat att aldrig göra något åt dessa symtom, alltså när han har lovat att bevara detta system. Människor reagerar inte på sådant.

Vilken del av frasen ”aldrig göra något” gör läsarna (och andra kommentatorer) tillräckligt upprörda för att förstå?

Fortsätter vi att exponera – och anmäla brott (dvs symtom) när vi redan vet – slutgiltigt – att ingenting någonsin kommer att göras åt dessa brott och att detta beteende är en något mindre produktiv verksamhet än att spotta i motvind?

Vårt nuvarande paradigm är lika enkelt som det är dystert: ett gigantiskt brottssyndikat styr våra marknader, våra regeringar och våra samhällen. De som är missnöjda med detta status quo kan (endast) välja att göra en av två saker. De kan försöka upplysa, publicera, avslöja, och (så småningom) krossa detta brottssyndikat – denna ”bankhegemoni” – eller, så kan de fortsätta att spotta i motvind och torka ögonen på både sig själva och sina barn.