Människor är sällan medvetna om de verkliga skälen som motiverar deras handlingar. - Edward Bernays, Propaganda, 1928

Tiden som går mot vinter var traditionellt en tid för att förkroppsliga idealen av vad som är bäst i hjärtat på människor. När världen omkring oss retirerar in i is och snö och jordens norra cykel återgår till döden och förberedelser sig för pånyttfödelse igen. Vintern stod för en tid av kontemplation, samt en möjlighet att bringa eftertankens ljus till en annars mörk och dyster period.

Detta arv är lika gammalt som människans historia, och som går tillbaka till en tid då jordbruket var av största vikt då människan rönte betydligt mer respekt för tidens rörelse i förhållande till naturen. Det parallella förhållandet mellan social "förnyelse" och årstidernas förnyelse har tjänat det kollektiva psyket av det västerländska samhället, till det bättre. Tyvärr har denna process nästan helt försvunnit idag, förvridna och stympade till något olycksbådande och giftigt.

De av oss som uppmärksammar detta är väl medvetna om en trend av kulturell nedgång i vårt samhälle och detta problem är oroväckande synligt från nu fram till jul då den mänskliga girigheten förklädd till altruism uppvisas till sin yttersta potens, påhejad av de förkunnare som sjunger konsumismens lov till den enskilda vinstmaximerings fromma, samtidigt som de därmed offrar den själsliga välfärden i samhället på tillväxtens altare.

Detta låter kanske hårt, men all diskussion om ekonomi är meningslös utan en grundläggande förståelse för hur banksystemet fungerar eftersom detta utgör grunden för hur vår ekonomi är uppbyggd. Det synbarligen invecklade systemet har stor påverkan på allt från penningmängd till kreditmarknadens hälsa ifråga om prisstabilitet.

Kort uttryckt är grunden till banksystemet en funktion där bankmedel backas upp av endast en bråkdel av den totala inlåningen, som blir till utlåning. Detta system föregår bildandet av statliga bankmyndigheter och lagstiftning som har skapats för att upprätthålla detta häpnadsväckande imbecilla system. Det härstammar från praxis hos tidiga bankirer, som efter att de insett att insättare vanligtvis inte kräver betalning samtidigt utvecklade detta.

Detta kreditbaserade system anses ursprungligen ha utvecklats genom observationer och åtgärder hos guldsmeder. Före tillkomsten av centralbanker, hade guldsmeder antagit en roll som liknade depåinstitut. De skulle ta emot guld och silver för förvaring och gav en "kreditivsedel" som bevis på insättning. Dessa sedlar fick långsamt acceptans som ett bytesmedel och kom därmed att utgöra en form av pengar. Guldsmederna insåg snart att deras utestående certifikat på metaller inte alla skulle lösas in på en och samma gång.

Vilket givetvis ledde till att det skapades fler kreditivsedlar än vad som det fanns motsvarande "inlåning" - depositioner - i form av metaller.

Detta är den tragikomiskt banala grunden till att pengar i vårt moderna banksystemet har förmågan att föröka sig genom banklån. Varje gång ett lån görs, skapas pengar. Av vad i banken, kan du nu gissa? Alltså ur ingenting - ex nihilo på latin. De flesta människor skulle dock fortfarande enbart tillskriva centralbanken denna förmåga, men i verkligheten, gör varje bank detta med varje lån de gör.

Varje lån som skapar pengar, skapar också en kostnad av ränta som inte ryms inom ramen för det lånebelopp som skall betalas tillbaka till banken, vilket gör att det alltid måste skapas en ökande mängd lån - pengar - för att försörja den aggregerade - sammanlagda - räntekostnad som pengarna skapar genom sin existens. Därför kräver systemet evig tillväxt, vilket så ivrigt därför förkunnas som vägen till människans lycka från systemets sida. detta skapar också en evigt växande vinst över tiden för bankerna på bekostnad av den organiska produktiva ekonomin.

Vad som därför och på grund av detta däremot inte anförs lika ivrigt är baksidan på allt vad som ovan beskrivits.

Utifrån detta kreditbaserade system så ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturen och på människorna i våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system med sitt förhållande till årstiderna alltmera ur balans.

Tillväxttvånget respekterar inte alls behovet av återhämtning och eftertanke. Samhällen är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas alla att konsumera så att det blir tillväxt så att vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Detta är uppenbarligen en ekvation som inte går ihop.

Skuldsättningen måste ovillkorligen öka för evigt för evigt efter skuldmättnad, alltså då den organiska ekonomiska tillväxten inte längre kan försörja kostnaderna för den allt snabbare ökande aggregerade räntekosten i ekonomin. Detta eftersom pengar, i dagens värld, är skapade ur skuld, skulden kallas för principal och säkerheten för kollateral. Detta är alltså mycket enkelt

Alla pengar skapas alltså när ett banklån skapas till sin elektroniska existens som en fiktiv inlåning och sätts i cirkulation som utlåning. Dessa pengar försvinner när lånet betalas av, men det skapar alltså inte tillräckligt med pengar för att också betala kostnaden för räntan (bankens vinst). Följaktligen finns det alltid totalt sett mycket mer skuld (skuld plus ränta) än vad det finns pengar – för att betala kostnaderna – knappheten är inbyggd i systemet som driver den ekonomi som kontrollerar politiken.

Det hjälper alltså inte att flytta räntekostnaden för skuldökningen från den ena fickan till den andra. Det går till slut inte att sänka räntenivåerna mer eller att öka kredittiderna och samtidigt behålla trovärdigheten för systemets funktion, ett förtroende som alltså bygger på att människor inte förstår dessa enkla samband, och där är vi nu. Räntereligionens tidevarv är till ända och detta är vårt nu.