Jag blir uttråkad till tårar av alla dessa plötsliga moralmatadorer som vid avslöjandet av deras egen inblandning i korruption, alltid lyckas ombesörja en "oberoende" utredning, som antingen blir så utdragen eller redovisar sådant resultat, att själva tillsättandet i sig själv närmast får ses som en folkfientlig handling.

Det mest symptomatiska beteendet hos dessa är ändå det alltid lika irriterande emotseendet av den oberoende utredningen, där betoningen av oberoendet framförs med sådan emfas att det för tankarna till någonting närmast religiöst.

Dessa prelater för de tomma själarnas religion för dock nu en tynande tillvaro i positiv bemärkelse, ur ett befolkningsmässigt medvetandeperspektiv. Det räcker nu, förefaller alltmer vara modellen i Bangkok, Paris och på flera andra platser. I Sverige rycker nu de presstituerade ut tillsammans med juristkåren under maktdelningsprincipens fanborg hårt intecknade i den demokratiska maktdelningsprincipen i ett system där bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken och där lagstiftningen är ägnad att skydda detta system och dess bevarande...

Varför uttrycket Stockholmsyndromet kom att myntas berodde förmodligen mindre på den geografiska platsens belägenhet än på den rådande mentala dispositionen hos befolkningen. Indien som anses som fakirernas hemland är uppenbarligen en rent själslig självplågarfutilitet ur ett självplågar perspektiv.

Sverige må i sanning vara de själsliga fakirernas Mecka. Men jag tycker nog att det räcker nu.

Jag var också barn en gång i tiden och jag gillade leksaker förmodligen minst lika mycket som andra barn, men med åren har jag blivit alltmer medveten om hur kortlivat nöjet är i att skaffa sig saker är. Oavsett om det är en leksak som barn eller en sportbil, eller herrgård som vuxen, när du väl faktiskt har fått vad det är som du trodde att du inte kunde leva utan, ja, då smälter detta bara in i en sorts normalitet.

Efter en tid, så upptäcker många att äga ting faktiskt inte är ett så intressant tillstånd, trots allt, som att vilja ha. Det är inte logiskt, men det är ofta sant.
I verkliga livet till exempel, så gifter sig och skiljer sig människor fortfarande allt fler gånger, så jag misstänker att åtminstone många ex-partners förmodligen skulle godkänna denna visdom.

Jag är dock inte helt säker på - och jag är mycket allvarligt här - att människor egentligen alltid har varit så hungriga, giriga och bedrövligt överdrivet frossande som de synes mig vara nu, som en konsekvens av att de förefaller vara själsligt tomma, må så dåligt, eller om jag helt enkelt vaknar upp till att allt detta är någonting som alltid har funnits där, men som nu bara har accentuerats.

Men hela det här samhällsklimatet med att köpa på sig alltmer skit blir alltmer groteskt för mig. Numera skall jag väl tillägga, jag kan lite om ämnet so 2 speak. Och den största ironin av allt är att när alla omslagspapper väl har skickats till insamling, så kommer spänningen avdunsta, leenden kommer att blekna och barn och vuxna kommer inte att finna något mer innehåll och glädje i livet än de hade innan de hade allt. Detta är saken som måste köpas, i sin mening att inses av många.

Att vilja är egentligen inte särskilt mycket bättre än att ha, och vi gör alla definitivt för mycket av båda alldeles för länge. Så lösningen måste bli att inte ens vilja.

Vi befinner oss i ett system av binärt omdöme, drivet av fundamentalistisk egennytta - habegär. Det finns en strikt åtskillnad mellan den politiska klassen och resten av befolkningen, med den senare som alltmer arbetar i slavliknande förhållanden för att stödja den förra.

Den reala makten ser den politiska klassen i ökande grad som en svag länk i den reala maktens rustning -. Ett tecken på att deras ekonomiskt tyranni inte är odödligt, utan kan skadas av plebejerna och deras längtan efter frihet som alltmer riskerar att skapa upplopp på gatorna som betvingas av onda tillslag från Orwellska "fredsbevarare" som upprätthåller lugn med den blodiga ändan på batonger.

Vi kan inte leva ur hand i mun och samtidigt tvingas till arbete för överherrar som styr genom belästa lydiga och imbecilla busar, men den moderna trenden är tydlig:. Den politiska klassen förbrukar mer och mer välstånd och genererar alltmer kapital för sig själva. Detta beteende skadar nu också därför alltmer den reala makt som exponeras i ljuset av den politiska klassens beteende.

Den reala maktens pengar kontrollerar den ekonomi som styr politiken med sin adelsklass, men nu är det en ny dag i upplysningen om verkligheten på vägen till ökad allmän medvetenhet.