Ingenting verkar lika starkt som själslig Viagra för den andliga resningen hos den svenska befolkningen, som politiska frierier till att själv kunna "äga" sitt boende, så är det för övrigt också i varierande omfattning även på andra håll där det finns människor. Egna hem och 100 % ränteavdrag var mumma för danande av svenska folkstjälartanken.

Varför det då därför är så uppenbart viktigt att få häfta skuld till banken, för att just inte äga sitt boende, kan ju möjligen förefalla något inkonsekvent tankemässigt, eftersom det rent faktiskt är så att det är banken som äger boendet så länge boendet är belånat, eftersom banken förfogar över panterna - alltså den kollateral som finns för de pengar som har skapats av banken som kredit till förvärvet.

Jag tror därför att den andra sidan av argumentet behöver uttryckas om igen.

Verkligheten är den att bankkrediter omfattar merparten av alla pengarna i omlopp. Om bankernas utlåning i allmänhet och för bostadsköp i synnerhet (kontrakterar) - minskar, så kommer detta att leda till recession eftersom den totala penningmängden krymper.

Detta är ett faktum. Detta är inte ett bra system för samhället. Men det monetära systemet i sig själv bör därför också vara i fokus för kritiken, alltså fokus bör inte ligga på bankernas enskilda agerande för att öka penningmängden, eftersom detta agerande är vad som systemet går ut på. Banker är enskilt vinstmaximerande, de utgör inte några allmänna socialinrättningar till samhällets eller människors fromma. Det är inte Annicka Falkengren som vinner mest på detta system även om hon utgör en aldrig så otrevlig exponent för systemet som sådant, hon är bara ett symptom alltså om än ett aldrig så vedervärdigt sådant.

Tillväxt kräver pengar för handel, detta eftersom tillväxt mäts i pengar i en kombination med dessa pengars omsättningshastighet. En större mängd tillgängliga betalningsmedel för handel medger då uppenbarligen en lägre omsättningshastighet av betalningsmedlet, utan att den produktiva ekonomin behöver stagnera, detta ur ett mekaniskt funktionsmässigt perspektiv och alltså bortsett från en del andra medföljande effekter som exempelvis realekonomisk inflation före skuldmättnaden i systemet.

Verkligheten är nu därför också den att regeringar och bankerna behöver fler människor för att kunna låna mer  - ökad skuldsättning - för att skapa mer pengar för tillväxt, eftersom pengar är krediter. Krediter som i sig själv alltså har en inneboende kostnad av ränta vilken ligger utanför krediternas nominella belopp. Denna kostnad ackumuleras under kreditens cirkulationstid, i form av så länge det finns utställda krediter i cirkulation, en evig räntekostnadstillväxt. Alla jordens kreditpengar räcker alltså inte till att betala alla jorden skulder, till bankerna. Som lök på laxen så borde ju fler fundera på hur klokt det är att denna kostnadsbörda dessutom ökar för alltid! Är detta verkligen rimligt ur ett hållbarhetsperspektiv på en ändlig planet?

Detta innebär att systemet för alltid måste expandera. Räntan driver alltså tillväxtkravet, detta till den punkt då den finansiella kostnaden för varje kredit överstiger sitt tillförda produktiva värde, sedan rullar det dit som det lutar. Då råder skuldmättnad och istället så börjar tillväxtkravet som skapas av räntan - den aggregerade räntekostnads tillväxten, att deflatera likviditet ur den produktiva ekonomin och inflatera den finansiella ekonomin, det uppstår stagflation. Då börjar systemet att dö sotdöden av sig själv. detta är kreditsystemets livscykel, eller metacykel.

Om bostadsmarknaden gick upp i rök skulle vi alltså i princip direkt se en enorm recession och momentant skulle oräkneliga arbetstillfällen gå förlorade. Vilket givetvis och ovillkorligen ändå nu kommer att ske på rent ekonometriska grunder utan ett politiskt ansvarstagande, vilket vi i verkligheten aldrig kommer att se ens röken av, även om just rök och speglar nog obestridligen måste anses vara den svenska politiska paradgrenen.

Innan människor diskuterar om vad de tror är lösningen på samhällets ekonomiska situation och problem, så är det bäst att de först förstår hur pengar fungerar och skapas. Att Basel III nu reglerar att bankerna måste krympa sina av kreditexpansion uppblåsta balansräkningar, blir ju därför närmast skrattretande.

Vän av ordning undrar då naturligtvis försynt, om dessa "tillgångar" som skall "avyttras" i balansräkningarna möjligen inte är värderade i pengar, alltså cirkulerande krediter med en kostnad av ränta under cirkulationstiden?

Svaret är ju givetvis ovillkorligen, jo det är de visst och lika ovillkorligen så är det på det viset att bankernas uppsvällda balanser beror just på kreditbildningen i bankerna, eftersom det är just där som kreditpengarna skapas. Så detta minskande av balansräkningarnas omslutning, leder i så fall ovillkorligen till en kontraktion i den uteliggande kreditmassan - minskad penningmängd. Det är vad som egentligen står uttryckt, vilket alltså i sin tur innebär en kontraktion av den cirkulerande mängden krediter.

Alltså det rent omvända mot vad som i dagligt tal kallas för tillväxt.
Så den rimliga slutsatsen är väl närmast att det inte finns så mer mycket rök och speglar att ta till för att lura och bedra människor och samhällen.