Slutet på ett system som vi känner detta inom ramen för BIS och IMF kommer allt närmare.

Centralbankschefer blir allt viktigare, därför att i avsaknad av ärlighet så är de den enda källan till tro på pengar som finns kvar. Om du inte kan göra någonting på riktigt, så fejka och ljug. Det är ju trots allt så att ingen någonsin har hymlat med att systemet bygger på tillit, förtroende och inte på verklighet.
Att dessa pengar som krediter kommer att behöva betalas någon gång i tiden verkar inte vara ett bekymmer för någon längre. När detta gäller det som politiker, bankirer och media är berörda av, så kan pengarna komma från någonstans, någonstans som de inte bryr sig om. De är alla övertygade om att de inte kommer att vara de som måste betala notan men de misstar sig å det grövsta, gatan var inte längre än så här, så burken är fyrkantig och kastad.

Vår genetiskt definierade primaltendens är att söka omedelbar tillfredsställelse, inte något svårt definierat långsiktigt perspektiv. Det system som vi är en del av och bevittnar idag är idealiskt inrättat för just denna tendens, och det är minsann ingen tillfällighet. Vi har "upptäckt" de ekonomiska - kanske till och med samhälleliga - system som passar våra primala hjärnor mest. Vad mer kan vi önska oss och vilken slump?

Vem behöver sin fungerande frontala cortex när man redan har en fru eller en relation, man är ju i mål? Vi sitter bakom våra allt större skärmar äter vår allt mer onyttiga snabbmat i våra allt mindre prisvärda bostäder som finns för våra allt mindre trygga jobb och säger till oss själva att vi gör allt bra och i morgon kommer allt att bli ännu bättre. Det är vad vi har fått höra att göra och tänka, trots allt. Så det måste ju vara bra och det bara måste ju vara sant. Därför..

Det finns ju inget som sitter bättre än ett väl uppvärmt hem och en väl uppvärmd snabbmatsmåltid framför en 40-tums skärm som strålar ut smarta snygga människor som säger att de har allt under kontroll och att de kommer att göra det hela bättre, för att bota oron och göra så att den försvagande rädslan i bakhuvudet försvinner. Tills i morgon. Men sedan kommer imorgon att bli ännu bättre. Det är vad vi har fått höra, och det är vad vi nu är genetiskt predisponerade till att tro. Vi är inte beredda på något sätt för det faktum att någon gång kan vi och måste vi träffa en stor hård tegelvägg som kallas verkligheten.

Problemet i botten är detsamma som alltid sedan införandet av BIS och IMF och att pengar i allt väsentligt är nominella krediter som har en kostnad av ränta, vilket innebär ett oavvisligt ökande krav på ny kreditbildning för att samhällets arbetsdelning skall fungera.

Nu är detta systems metacykel till ända och skuldmättnaden är för länge sedan är passerad, alltså varje ny kredit som skapas går till större delen åt för att finansiera den ackumulerade räntekostnaden i systemet.