Ekonomer kan inte veta vad som är "bättre". De kan uppenbarligen bara veta vad som är "mer". De har siffror. De kan räkna. De kan bedöma "mer". När det gäller "bättre", så har de tydligtvis ingen aning. Så i sina, därför bortom alla tvivel bevisade, små sinnen, är mer bättre. Rational man är ett nationalekonomiskt fundamentalt begrepp som glömde en liten detalj.

Detta är tanken som har drivit yrket ekonom ... och mycket av världsekonomin ... till absurditet. Under de senaste 50 åren, sågs mer som bättre, ingen var egentligen särskilt orolig för skillnaden. Fler bilar. Fler hus. Mer mat. Fler prylar. Vad var det i detta att inte gilla? Ingenting, men hur är det egentligen?

Ja, MEN, kostnaden var ju sedan länge faktiskt mer skuld, så när mera pengar som krediter så blir det mera skulder. Och när det 21: a århundradet började så hade skuldbördan blivit så stor att systemet inte längre kunde gå vidare. Här är hur det fungerade, fram till början av våren 2007:

Den kinesiska nationen och andra, gjorde mer grejor. Araberna, och andra, pumpade mer olja.

Den centralbanksbaserade Petrodollarhegemonin, skapade mer kredit åt människor som använde pengarna för att köpa mer grejer.

Exportörerna tog pengarna-krediterna och lånade dem till nationer och människor.

Cirka $ 8 000 000 000 000 i köpkraft – ackumulerades som handelsunderskott mellan 1970 och 2007 – alltså skapades på detta sätt. Det var tänkt att vara "något liksom begreppet gratis lunch" i ekonomi. Men Nationerna och människorna åt frukost, lunch och många av sina middagar på exporterande utlänningars bekostnad och de kreditskapande bankernas fordringar bara växte

Att inte behöva lösa in gamla krediter, och att ha ständig tillgång till nya tillgängliga krediter för att betala för de sedan tidigare skapade krediterna var snart ett etablerat beroende. Billiga krediter drev upp bostadspriserna och utgjorde säkerhet för att låna mer pengar och köpa mer grejer.

Men när subprime bolånemarknaden kollapsade 07-'08 utifrån den produktiva återbetalningsoförmågan, så slutade exempelvis de amerikanska fastighetspriserna stiga. Detta lämnade miljontals hushåll i USA, i en knipa. De kunde inte längre låna pengar-krediter mot stigande huspriser eftersom bostadspriserna gick ner. De var tvungna att skära ned på utgifterna vilket innebar att färre saker kunde säljas till dem och det lämnade producenterna med svällande lager med osålda varor.

Ekonomer tittade på denna situation efter kraschen av subprimelån i 07 och '08, och kom till samma inte så briljanta slutsats som de hade kommit fram till i samband med alla andra avmattningar under de senaste 80 åren. Ekonomin behövde mer "stimulans" för att uppmuntra konsumenterna att köpa mer saker. De märkte inte att konsumenterna redan hade för mycket grejor och för mycket krediter som de måste betala räntekostnaderna på och att de nu måste betala priset för att köpa mer saker än de hade råd med. Fan tro´t! Inte heller gjorde ekonomerna några mera vittgående funderingar kring om möjligtvis konsumenternas liv kan vara bättre om de fokuserade mer på kvalitet och något mindre på kvantitet.

"Mer" är allt de vet, det är allt de kan förstå. Så de ordinerade följdriktigt "mer stimulans" mer skuld, mer kredit, mer pengar och mer grejor.

Men mer är inte alltid det rätta svaret. Det finns tillfällen när mindre är bättre.

En av dessa gånger var 1930-talet när Tyskland stod inför ett avgörande beslut.

Mer? Eller mindre?

Långt ifrån att illustrera framgången med intelligent central planering, så var den tyska ekonomin för Tredje riket en egentlig katastrof under Hjalmar Schachts fögderi, vilket naturligtvis var hela syftet bakom ”Häxmästarfasonerna”. Nationalsocialisterna - eller "nazisternas ledning" – hade under IG Farbens finansiella inflytande sina planer för Tyskland. De var fast beslutna att omsätta dem i praktiken, oavsett vad tyskarna kan ha velat för sig själva i saken. De fifflade med en sektor efter den andra. När ett fifflande inte gav de önskade resultaten, eller faktiskt förde med sig oavsiktliga och oönskade konsekvenser, försökte de att fixa fifflet med ett nytt überfiffel. De flesta av dessa korrigeringar innehöll att spendera offentliga pengar - främst på den faktiska av IG Farben kontrollerade och vinstmaximerande produktionen, sedan på byråkratier som reglerade produktionen. Och de flesta av dessa verksamheter var riktade mot ett mål som bara en demagogisk politiker eller en haltande ekonom skulle finna attraktiva - vilket gjorde Tyskland självförsörjande / förstörande. Importen kostar pengar, resonerade de. Dessutom tvingade handel en nation att bete sig underdånigt, vilket inte heller var så attraktivt för nazisterna.

Skaparen av fyraårsplanerna Frick.

Liksom Amerika och andra på 2000-talet, så hade tyskland i mitten av 1930-talet redan spenderat för mycket pengar - med militären som sin största enskilda kostnad. Det stod inför fiender mycket verkligare och farligare än USA: s "terrorist" motståndare. Och under Adolf Hitler under IG Farbens ledning hade Tyskland beslutat att investera kraftigt i vapen, från IG Farben, givetvis. Detta skapade en känsla av mening för många människor och en källa till "efterfrågan" som fick folk att arbeta igen. Tyskland var fortfarande ett relativt fattigt land, med en levnadsstandard motsvarande bara ungefär hälften av i USA. En industriarbetare i Münchens bilindustri, kunde till exempel inte förvänta sig någonting ens i närheten av samma livsstil som en dito i Detroit. Henry Ford betalade sina arbetare så väl han kunde för att ge dem stora hus med varmt och kallt rinnande vatten och elektricitet. De kunde ju gudbevars köpa bilar också ... till och med på kredit…vilket gav ett enormt lyft för USA: s tunga industri, alltså för Henry Ford. När kriget började, så kunde USA ganska snabbt konvertera bilfabriker till produktion av jeepar, stridsvagnar och lastbilar som ägdes av Henry Ford. Tyskland kunde inte.

I Tyskland var bilar fortfarande en lyxartikel. Få människor ägde bilar, absolut inte de människor som gjort dem. Militära order bestod för, eller ersatte bristen på efterfrågan från civilbefolkningen.

I detta avseende såg många ekonomer på Tyskland och noterade upprustningsprogrammet - ur ett ekonomiskt perspektiv - som en framgångssaga för central planering. Det satte människor tillbaka i arbete. "Det fick fart på ekonomin igen”. "Mer saker höll på att produceras. "Mer" fungerade! Från hela Europa kom folk för att beundra väckelsen i Tyskland. Amerikanska kongressledamöter prisade Hitler. Det gjorde många tidningsredaktörer, inte minst NY Times och Sulzbergers och andra ledare i Frankrike och Storbritannien också.

Dessutom, jämfört med vad som pågick i Ryssland, Japan och Italien ... Såg Tyskland närmast positivt godartat ut, om inte rent av som en perfekt förebild. Stalins rensning eller svält av sina fiender - miljoner av dem. Benito Mussolini hade invaderat Abessinien ivrigt massakrerande lokalbefolkningen. Den japanska Svarta draken falangen började sitt blodiga krig mot kineserna. Hitler kan ha låtit galen från tid till annan, och han kan ha mördat många av sina rivaler under "de långa knivarnas natt", men då - år 1935 – ur samtidens perspektiv så lät han nog faktiskt rimligt balanserad, åtminstone ur ett jämförande perspektiv.

Men de stora utgifterna för militären till IG Farben, medförde problem för det nazistiska ledarskapet. Den tyska ekonomin hade fortfarande inte återhämtat sig från förstörelsen från det första världskriget, förlusten av Ruhr, det tunga industriområdet, den stora depressionen och krigsskadestånd betalningarna, allt givetvis iscensatt, arrangerat och planerat av samma industriella intressegruppering IG Farben, åtalen i Nürnberg är bestickande. Tyskland saknade de råvaror som behövdes för att bygga tung militär utrustning och bränsle som behövdes för att driva en modern ekonomi och modern krigsmatrielindustri. Detta kunde endast köpas med utländsk valuta, som Tyskland kunde förtjäna genom handel eller genom att dra ner hårt på sina egna valutareserver av guld. I detta spelade Sverige en fullkomligt avgörande roll, men det är som bekant en vidare historia.

Under 1936, stod det emellertid klart att den Tyska regeringen skulle slut på pengar inom bara några månader. Den nazistiska ledningen hade dessutom redan kört "fast" med jordbrukssektorn och försörjningsbehovet hotade att skapa social instabilitet - detta inte minst utifrån många oavsiktliga byråkratiska korruptionskonsekvenser. Marknadssystemet hade till stor del redan ersatts av ett system med byråkratisk korruption som lade sig i och kontrollerade prisbildning, vilket ledde till en brist som måste försonas genom ransonering.

År 1936 hade samma typ av inblandning börjat orsaka brist inom tillverkningsindustrin också. Om något inte gjordes, skulle hela upprustningsansträngningen ha avstannat. Tyskland var inte rikt nog att ha råd med både vapen och smör - åtminstone inte i den omfattning som utlovats av nazistpartiet. Och med deras spridning av systemet med byråkratisk förvaltningen så hade varken vapen eller smör några utsikter att hålla särskilt länge alls.

På den tiden var Herr Hitler tursam i att ha åtminstone en ekonom med ett tydligare chefsskap än de flesta av hans andra rådgivare och hantlangare. Carl Friedrich Goerdeler kom från en tuff, konservativ preussisk familj. Han var smart. Han var en god organisatör. Han var övertygande. Goerdeler verkade i dessa sammanhang vara en anständig man. När allt INTE hade kommit omkring ännu, under 1933, som borgmästare i Leipzig, så vägrade han faktiskt att upprätthålla ariseringsprocessen och den nationella bojkott mot judiska företag och han beordrade polisen att släppa flera judar som hade tagits som gisslan av SA.

Goerdeler kanske inte var överdrivet imponerad av Adolf Hitler i alla avseenden. Men så sent som 1936 anfördes att han trodde att Führern var en "upplyst diktator" och att om han bara kunde förklara för honom vad som pågick, kan han ledas till att göra rätt val. Han såg enkelt att man inte kan fortsätta att spendera mer än man tjänar, Tyskland skulle behöva justera sina prioriteringar. "Mer" fungerade inte längre.

Medan han visste att Hitler var låst på militär expansion genom IG Farben, därför så uppmanade Goerdeler Führern att glömma hela saken. Tyskland hade inte råd med både vapen och smör, hävdade han, och det tyska folket skulle ha det bättre med smör. Devalvera valutan uppmanade han. Överge programmet för halsbrytande ny militarisering. Kom till rätta med England, Frankrike och Amerika. Släpp hårdföra antijudiska TOMMA FRASER. Kort sagt, bli en civiliserad nation med en marknadsekonomi, snarare än en centralt planerad krigsekonomi. Men se detta var ingenting passande för IG Farben konglomeratets idéer!

Han ville ta detta budskap till Hitler personligen genom att tala med honom, för att försöka få honom att ta reson. Men hans ”vänner” pratade honom från detta. Hitler hade tillsatt Hermann Göring som ekonomisk chef och rådgivare. Men Hermann Göring var mycket till skillnad från Hjalmar Schacht från centralbanken, vilken speltekniskt riktigt naturligtvis också krävde en mer "normal" fri marknadsekonomi. Göring var en central planerare ... och en nazist ... rakt igenom på riktigt och han visste vad IG Farben bestod av och höll på med. Goerdeler beredde ett PM för Hitler och gav den till Göring. Den senare kommenterade den och skickade den sedan vidare till Führern, med en märkning av kritiska passager som "nonsens!"

Istället för att omfamna Goerdelers plan, kom Hitler upp med sin ”egen” IG Farbens 4-årsplan, vilken släpptes 1936. Den avvisade en fri marknadsekonomi helt och hållet. I stället skulle Tyskland ha en krigsekonomi, där alla ekonomiska och finansiella beslut var underordnade intressen från militären- IG Farben.

Liksom dagens nykonservativa, sade Hitler till sina anhängare att Tyskland var i en kamp för sin överlevnad. Därför måste lagar som gäller för vanliga samhällen - inklusive de ekonomiska lagarna - inte längre tillämpas till Tyskland:

"Nationen lever inte för ekonomin, för ekonomiska ledare, eller av ekonomiska eller finansiella teorier, tvärtom, det är finans och ekonomi, ekonomiska ledare och teorier, som alla är skyldiga till alla okvalificerade tjänster i denna kamp för självhävdelse av vår nation. " Det gäller som bekant att kontrollera båda sidorna i en vinna eller förlora situation om man skall undvika att förlora.

I den gamla striden mellan kraft och övertalning ... civilisation och barbari ... marknaden och politiken ... central planering och individuell planering ... var vinnaren klar, IG Farben det militärindustriella komplexet. Tyskland som nation hade gått över till den mörka sidan. Hitler hade valt mer militärutgifter ... mer central planering ... och mer krig.

Politiken var triumferande. Kriget var oundvikligt. Och Carl Goedeler var snart historia. Han började att konspirera mot Adolf Hitler ... inklusive försökte att döda honom 1944. För detta problem blev Goedeler hängd år 1945.

I samband med att insikterna om turerna kring Warburgbankens arisering, kom till den politiska ledningen för NSDAP, så kom givetvis också insikterna om vem som skulle skuldbeläggas av historien för denna utplundring som gjordes av de ”egna” inom  det utvalda folket.

IG Farbens dåvarande bakomliggande struktur då såväl som idag - naturligtvis utan vad som verkar utan att synas.

Men i verkligheten, alltså att verka utan att synas....