Det är oundvikligt. Det kommer en punkt i utvecklingen av varje kris, varje katastrof, varje hotande katastrof, varje handling av metodisk diktatur, där generationerna som valts ut av tiden eller där de, som bär ödet att uthärda rättegången av eklut, måste försöka att se bortom den intellektuella och psykologiska horisonten, att djupt försöka inse de större filosofiska eller andliga frågorna för denna deras egen epok. Vissa ögonblick i historien kräver av verkligen fria individer att de ger upp sin cynism, och istället omfamnar den i sig inneboende världen i form av det samvete som finns i oss alla, men som i stort sett hos de flesta ännu är oförklarad.

Utan denna handling av att vända sig till "tro", eller intuitivt vetande, kan inte någonting bra existera, inspirera eller företräda. Människan måste ovillkorligen tro på det goda i sig själv eller vara lika ovillkorligt dömd att gå under. För att förstå vad vi står inför i vår tidsålder som är så själsligt inkräktad och teknokratiskt draperad som blänkande kisel över öppningen på en i tredje världen Petrodollarförsedd kloak, så måste vi acceptera en viss given verklighet, det första och främsta är förekomsten av det "onda" i och mot oss själva, det egennyttiga hos oss själva och andra.

Inte enbart ond okunnighet, som är lätt att känna igen. Inte enbart ondska i form av apati och moralisk relativism, utan dels stanken av dessa båda kombinerat som genomsyrar och kraftigt försurar av vår kultur, men kanske mest och framför allt så handlar detta om ren, opartisk, orubblig, helt medvetet och helt absorberad ondska, att vilja andra människor ont för egen vinning. Det slag som det berättas historier om. Det slag som historieböckerna talar om i nästan i vördnadsfulla former, som om den vore på något sätt mirakulöst förekommande i naturen.

Ett mörkt tidvatten. En förhistorisk Leviathan. En otrolig och till synes omänsklig myt visar sig återkommande inkarnerad genom formen av förvånansvärt usla despoter. Det onda är så överväldigande att många människor idag knappast föreställer sig detta som möjligt. Detta är vårt samhälles största svaghet, förnekandet av denna yttersta ondska, alltså hur girig som någon människa kan vara på andras bekostnad. Våra nuvarande statliga system som kontrolleras av de finansiella globalisterna, har därför antagit en form av öppna teatrar, där de två sidorna av falska paradigmet nu knappt längre ens försöker dölja sitt regisserade motstånd mot varandra. Deras retorik döljer inte längre deras gärningars politiska samverkan som leder till förstörelsen av våra grundläggande principer och konstitutionella skydd, allt till gagn för den finansiella globalistiska eliten.

Under de senaste åren har de handlat i bästa intresse för ”företagens” minoriteter och de finansiella globalisterna, utan att i någon egentlig mening ens försöka dölja sina avsikter för globalism och förstörelse av suveränitet och människan individuella frihet, helt oförskräckt spottande på att hjälpa människor och nationer.

Allt detta medan de beväpnat sig till tänderna för miljarder med lager av ammunition och Orwellsk övervakningsteknik.

Dåraktiga delar av vår befolkning hävdar fortfarande att regeringen är en "produkt av demokratiska val", och "består av folk för folket". Även om vi inte ser regeringen som en fiende, ser regeringen verkligen oss som sådan. Vårt finansiella system är en jäktande procession av mardrömmar, drivna av bloddränkta cirkus freaks som dansar i ett eter drivet töcken av stickande absurditet. Det är som om vår ekonomi har blivit en morbid parodi på sig själv, allt går ut på att försörja plundraren som i "Sju samurajerna" av Kurosawa, det är som en illamående bit skräck / komedi film. Vi är så långt fram i kollapsen av våra marknader att bankirerna inte längre ser behov av att dölja sina bedrägerier

Men många människor sätter fortfarande sina naiva förhoppningar till en chans för finanspolitisk återhämtning. För att bekämpa en ondska av denna magnitud så krävs mer än ilska, eller fysisk förberedelse, eller organisation. Det kräver personligt utforskande självbetraktelse, en skiva av ens eget hjärta och ett erövrande av förståelsen för ens egna brister. Tyranni, den sanna formen av tyranni, frodas och växer i myllan av vårt selektiva medvetande och i vår förmåga att böja våra sinnen och förändra vår vision för att slippa se det som verkligen är där.

I slutändan handlar seger över tyranniet mindre om vapen, bomber, massan av oliktänkande eller den civila sociala frustrationens raseri; det som istället krävs är ett individuellt adekvat godkännande av den mörka sidan av världen och människan själv, och den orubbliga viljan hos hedervärda människor redo att stå upp emot och att möta den. Det vill säga, det finansiella tyranneriets nederlag börjar i eftertanken och bör stanna i åtanke.