I Sveriges ekonomiska historia framträder i huvudsak två inriktningar. En utgörs av nätverk och individer vars främsta bekymmer i livet är att säkerställa ett fortsatt maktinnehav för finansaristokratin och ett alltmera framväxande avtalsfrälse. Det var ur denna inriktning som en synarkistisk ordning växte fram, från och med andra hälften av 1800-talet, i och med att Wallenbergsfären etablerade sig som det svenska finansiella maktcentret. I Sverige är det just Wallenbergsfären som till dags dato har varit den främsta representanten för den internationella synarkistiska ordningen.

Den andra inriktningen, den bärs upp av de företagare, vetenskapsmän, ingenjörer och uppfinnare som har drivits av en allmän syn på utveckling, som säger att alla skall få skörda frukterna av framsteg och innovationer, inte bara en arrogant maktelit. Ivar Kreuger var i detta den store giganten i svenskt företagande, från 1910 till frånfället 1932. Kreuger visade under perioden att han hade en helt överlägsen förståelse av kriser och vilka kreditmekanismer som behövde skapas.

Nationella och internationella finansintressen var hotade till sin existens av Kreugers framfart. För svenskt vidkommande var det Wallenbergsfären och dess med löpare Bonnier, och i USA bank- och finansgrupperingen runt Morganfamiljen, som var Kreugers viktigaste motståndare. Morgans med löpare i Sverige var alltså just familjen Wallenberg.

Efter mordet på Gustav III 1792 och det efterföljande tjugoåriga tumult som uppstod, så förblev Sverige genom 1809 års författning ändå kvar som en monarki, men nu egentligen även till delar som nation styrd av frimurarna, vars stormästare var Karl XIII.

Beslutsprocessen var ur det nationella perspektivet där utav både informell och dold, men den reella makten utövades av den jordägande adeln tillsammans med en finansaristokrati. Detta under den kanske inte alltid fullt så briljante Jean Baptiste Bernadotte, vilken via adelns manipulerande, blev utsedd till i praktiken Karl Xlll:s medregent, och sedermera efter dennes död 1818 blev rättmätig arvtagare till tronen. Vilket innebar att omedelbart så installerades en kontrollapparat av polisstatskaraktär ledd av en militär, Karl XIV Johan.

På Wienkongressen 1815 bestämdes som bekant att Sverige i internationella sammanhang skulle förhålla sig neutralt vid militära konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från det brittiska imperiet och dess begynnande bankkonglomerat fanns väl i alldeles för färskt minne. Belysande nog så deltog alltså inte de svenska representanterna i beslutet; dessa var endast närvarande som observatörer.

Nationen Sverige var osjälvständig, och majoriteten av befolkningen levde ofri och fattig i ett agrart feodalsamhälle med kyrkan som ideologisk inpiskare. Landsbygdens folk försörjde sig som statare, torpare och backstugusittare eller självägande fattigbönder. Dessa feodala förhållanden var en god jordmån för amerikabrevens innehåll; under en period av 50 år utvandrade en tredjedel av befolkningen till USA.

I detta feodala mörker förvaltade Sverige paradoxalt nog en naturvetenskaplig tradition, med namn som Linné och Celsius på 1700-talet, följt av Berzelius och Ångström m.fl. Detta bidrog på ett avgörande sätt till att Sverige var och i viss mån fortfarande är ett land av naturvetare, ingenjörer och uppfinnare.

Den naturvetenskapliga traditionen går tillbaka till Christoffer Polhems olika industriprojekt, med som Trollhätte kanal från första hälften av 1700-talet. Hundra år senare fick vi bröderna John och Nils Ericsson som goda förvaltande representanter för den traditionen.

John Ericssons rebelliska natur gjorde det emellertid svårt för honom att andas ordentligt i det feodala ståndsamhälle som Sverige fortfarande var. Vi kanske inte i detta helt skall glömma att det tog nästan 100 år, efter den formella avvecklingen av ståndsamhället, innan de sista resterna i form av statarsystemet försvann först under 1940-talet.

Det var alltså i USA som John Ericsson fann det utvecklingsklimat han behövde. Här gjorde han den insats som gav honom ett avgörande inflytande på historien som få svenskar uppnått. Den propellerdrivna Monitor bröt upp sydstaternas marina militära dominans över den av president Lincoln ledda Unionen.

1840-talet och de följande årtiondena innebar för Sveriges del en reformperiod. Ståndsriksdagen avskaffades 1862. I samband med denna liberalisering drev den frisinnade finansministern Gripenstedt i slutet på 1850-talet igenom att ett statsbanesystem skulle utföras på statlig bekostnad, finansierade med lån från främst Frankrike och Preussen. Nils Ericsson brodern alltså, som stannat kvar i Sverige, fortsatte först som kanalbyggare, men ännu viktigare blev alltså hans insatser för att bygga ett rikstäckande järnvägsnät. Han blev SJ:s förste generaldirektör på 1870-talet.

Denna infrastruktur och transportteknologi skapade helt nya förutsättningar för en realekonomisk expansion av det svenska näringslivet. I detta industriella utvecklingsklimat i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blommade en svensk uppfinnarverksamhet upp i John Ericssons proamerikanska anda. Denna anda skulle senare komma att förlöjligas i en filmiskt lätt buskifierad form, av en Herr Nilsson på Åsen  

De internationella förgreningarna var i verkligheten självklara, med kopplingar till länder som USA, Ryssland och Tyskland.

För kopplingen till Ryssland stod framför allt familjen Nobel, som under tre generationer från 1840 fram till 1917 var en av de ledande familjerna i att utveckla rysk industri. Mest känd är Alfred Nobel, som genom sin utveckling av tändhatten lade grunden för hela den moderna sprängämnestekniska industrin. Fadern Immanuel Nobel, som lämnade Sverige 1837 efter en konkurs och startade en ny karriär i Petersburg, uppfann flera verktygsmaskiner och tog även fram ett system för uppvärmning av bostadshus med varmvatten enligt principer som fick vidsträckt användning.

Sonen Ludvig grundade 1876 tillsammans med sina två bröder Alfred och Robert ett företag inom petroleumindustrin med ett destillationsverk baserat i Baku. I slutet av 1880-talet var bröderna Nobel teknologiskt världsledande inom oljebranschen. Tredje generationen Nobel, Ludvigs son Emanuel, bidrog aktivt fram till 1917 till den tekniska utvecklingen i Ryssland, genom att bl.a. stödja tillverkning av dieselmotorn och motordrivna fartyg. Både Ludvig och Emanuel var mycket måna om sina nära medarbetare och anställda. Ludvig införde t.ex. ett vinstandelssystem för de anställda.

Ett annat känt svenskt företag i Petersburg under denna period fram till 1917 var LM Ericsson, grundat av uppfinnaren och konstruktören Lars Magnus Ericsson. Andra uppfinnare, innovatörer och företagare i denna fysisk-ekonomiska tradition, som grundade flera av de svenska storföretagen som fortfarande är världsledande, är Gustav de Laval (Stal Laval), Gustav Dahlén (Aga) och Sven Wingqvist (SKF) och Volvo.

Det var i detta ingenjörsmässiga och industriella utvecklingsklimat som bröderna Ivar och Torsten Kreuger formades. Kreugerfamiljen var ledande företagare inom trävaru- och tändsticksindustrin i Kalmar och Mönsterås. Fadern Ernst Kreuger var en ansedd företagsledare samtidigt som han var rysk vicekonsul i Kalmar från 1895 till 1917. Ivar Krueger hade ett cellulosa- och byggföretag i Petersburg fram till 1917.

Man kan se intressanta personkopplingar under perioden 1850-1917. Främst emellan Alfred Nobel och John Ericsson. De två möttes under Alfreds tvååriga vistelse i USA under 1850-talet, vilket är logiskt med tanke på att båda var inblandade bl.a. i marin vapenteknologi. John Ericsson konspirerade med Lincoln om att bygga en rysk flotta på Monitorprincipen just i Petersburg. Ryssland under tsar Alexander II hade ju stött nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. Både fadern Ernst och sonen Ivar var indragna i samma Petersburg-nätverk som Alfred och Emanuel ingick i, Ernst från 1895 till 1917 och Ivar 1910-17.

Som beskrivits ovan inledningsvis så stod Sverige efter 1809 under en polisstatsliknande kontroll av en jordägande adel i allians med en finansaristokrati. I takt med att censur och kontroll utmanades och luckrades upp under 1800-talets första hälft och de allmänna utvecklingsimpulserna bröt igenom i form av ökad informationsrörlighet, drevs en marknadsbaserad ekonomi fram.

I mitten på 1800-talet blev därav behovet av ett tidsenligt bankväsen uppenbart. 1856 grundade redaren och politikern A.O. Wallenberg Stockholms Enskilda Bank (SEB). Han blev därmed grundare av en finansdynasti, nu inne på sin sjätte generation, som fyller alla funktioner som kan krävas av en synarkistisk elit. Många av döttrarna bland A.O: s inalles 22 barn giftes därför medvetet in i adeln. A.O. var vad man i dag skulle beskriva som en nätverksbyggare av rang. Eller precis som idag en familj av känslomässigt svårt handikappade individer. Han vann socialt erkännande genom att hålla stora fester med diplomater, riksdagsmän, vetenskapsmän, förmöget folk etc. Festerna blev forum för information och skvaller, som sedan noggrant registrerades.

I slutet av A.O.s levnad övergavs finansiering av inhemska järnvägs- och industriföretag. SEB satsade i stället på affärer med växlar och förmedling av statliga obligationslån till Frankrike och Tyskland. Efter en livlig aktiespekulation kom SEB på obestånd 1887. I det skedet offentliggjorde Oscar II att han låtit sätta in pengar på banken och förtroendet återkom. Efter detta är det inte underligt om Wallenbergsfären och dess bank uppfattas som adelns bokhållare, med den ideologiska markeringen att endast skriva ut gatunamnet i bankens adress, inte numret. Alla undersåtarna vet ju var greven bor.

A.O.s båda söner Knut (utrikesminister i Hammarskjölds regering 1914-17) och Marcus (kallad häradshövdingen, SEB:s vd 1911-20) var i faderns anda idoga och inflytelserika nätverksbyggare både i Sverige och internationellt. Brödernas syn på bank- och finansverksamhet var helt i samklang med det sterling- och pundbaserade guldmyntfotsystemet som varit i kraft sedan 1870. Det var ett slags skattkisteekonomi där länders kreditvärdighet och rikedom mättes i hur mycket guld det fanns i valutareserven, ett mått som inte säger ett dugg om vare sig befolkningens faktiska materiella försörjningsförmåga eller det realekonomiska tillståndet. Begreppsmässigt är guldmyntfoten föregångare till monetarismen och EMU:s nominalistiska kriterier för penning- och kreditpolitik. Parallellt med att wallenbergarna knogade på med sitt maktmäkIande började i slutet av 1800-talet dagens partiväsen ta form i samband med att de internationella kraven på demokrati spreds till Sverige, enligt principen en man, en röst. Det slutade 50 år senare med att politisk demokrati infördes under 1920-talet och dagens parlamentariska demokrati på 1930-talet. Dess verkliga målsättning var, precis som i Storbritannien, att rädda den finansiella aristokratins överlevnad..

Den nya politiska maktgruppering som växte fram i den internationella industrialismens spår var en militant arbetarklass. Den tog för svenskt vidkommande sin tillflykt till en reformistisk folkrörelsebaserad socialdemokrati. Denna var tillsammans med liberalerna pådrivande för allmänna rösträttens införande och senare bluffen med parlamentarismen.

I regeringen 1917-20, i vilken socialdemokratin ingick, efterträddes Knut Wallenberg på utrikesministerposten av brodern Marcus’ gode vän Johannes Hellner, ett arrangemang som renderade Hellner en plats i SEB:s styrelse. Om Johannes Hellners gärning tiger historien stilla och många väntar nog fortfarande på klargöranden.

1914-20 anlitades häradshövdingen Marcus Wallenberg av regeringen för diverse utlandsuppdrag. I realiteten pågick detta långt in på 1930-talet.

• Han deltog i Versaillesförhandlingarna för att bevaka svenska intressen i finansiella frågor.

• Han deltog i samtal om de neutrala ländernas fordringar på Tyskland.

• 1924 satt han ordförande i de två kommittéer som enligt Dawesplanen skulle se till att Tyskland skötte sina krigsskadeståndsbetalningar enligt det Versaillesfördrag som var guldmyntfotsystemets dödsryckningar.

• I konflikter mellan den tyska regeringen och krigsskadeståndskommittén var Marcus Wallenberg ensam skiljedomare.

• 1930 blev han ordförande för Youngplanens organisationskommitté och ledamot i dess skiljedomstol.

• 1931 utsågs han till ordförande för skiljedomstolen som handhade tvister om Tysklands korta krediter.

• 1932 utsågs han som en av två personer som skulle reformera det tyska bankväsendet.

Mitt i smeten m.a.o. när det gällde motarbetandet av de tyska politiska och industriella krafter som arbetade febrilt på att försöka stoppa nazisterna, genom att eliminera grunden för Hitlers missnöjespropaganda – d.v.s. de krafter runt Wilhelm Lautenbach i den tyska regeringen och runt Wladimir Woytinsky i den tyska fackliga landsorganisationen som jobbade ihop med Ivar Kreuger.

Världen befinner sig i dag i en situation som liknar den vid 1930-talets början. Den ekonomiska åtstramningen driver USA och Europa mot samma håll som då: fascism, krig och diktatur. Det ”amerikanska systemets” ekonomiska metoder, som användes 1927-33 av Ivar Kreuger och hans allierade i USA, Frankrike, Tyskland, Sverige och andra länder, hade kunnat stoppa Hitler och andra världskriget. Samma ”amerikanska ekonomiska system” användes sedan av F.D. Roosevelt för att mobilisera de nödvändiga resurserna för att rädda världen från en fascistisk finansiell världsdiktatur.

Händelserna som utspelade sig mellan 1927 och 1933 var världshistoriskt avgörande, inte bara därför att Hitlers maktövertagande i Tyskland hade kunnat förhindras, utan också därför att det som var alternativet till fascism i Europa då, fortfarande är alternativet till hotet om ständigt nya, världsomfattande asymmetriska krig med risk för användning av kärnvapen, som ständigt hänger över Europa och världen.

Den roll som Ivar Kreuger, ingenjör och finansman, då spelade i dessa händelsers förlopp saknar motstycke i modern tid. Kreuger stod för det amerikanska systemets entreprenörsanda, i motsats till det brittiska systemets falska ”frihandel”. Det är förklaringen till hans historiska betydelse, och det är också där som lösningen på gåtan kring hans död i Paris den 12 mars 1932 står att finna.

Men för att verkligen förstå Ivar Kreugers, och den s.k. Kreugerkraschens, betydelse i världshistorien, måste man betrakta dessa ur det längre historiska perspektivet, av försöken att införa den amerikanska revolutionens politiska filosofi i Europa, i ett slags ”andra Amerikansk revolution”, ett uppbrott ifrån den gamla imperialistiska Anglosaxiska traditionen.

Tanken bakom den amerikanska revolutionen var ju att konstitutionen som antogs 1789 skulle bli en modell, som sedan skulle sprida sig, i första hand till Europa, och leda till grundandet av suveräna nationalstatsrepubliker, inom vilka alla människors välfärd alltid skulle gå före privatpersoners, inklusive imperiers, förment heliga finansintressen. Alla försök att införa amerikanska republikanska principer i Europa har hittills slagits ned, ibland med mord och våld, ibland med mer lömska intrigspel av god svensk modell.

Amerikaner kännetecknades en gång för sin obändiga tro på individens frihet, en tro som grundar sig på Oavhängighetsförklaringens idé om att alla människor är lika mycket värda. Alla människor är skapade till Guds avbild och har en suverän tankeförmåga. Ingen människa behöver därför underkasta sig en annan människa på grund av härkomst, familjetillhörighet, titel eller rikedom. Det enda människor behöver lyda är förnuftet, d.v.s. naturrätten. För att ge en antydan om Ivar Kreugers ”amerikanska” sätt att vara, citerar jag ur Gunnar Cederschiölds bok ”13 år med Ivar Kreuger”:

"Ivar Kreuger bidrog mer än någon annan till att befria oss från vår blyghet och vårt underlägsenhetskomplex och skapa det moderna Sverige, eggat av amerikanskt självförtroende till hänfört och planmässigt arbete."

Hur kan då dessa omskakande händelser, denna historiska jordbävning, kunna fortsätta vara en gåta, som fortfarande sysselsätter så många svenskars tankar? För att hitta svaren måste man ställa de rätta frågorna, i stället för att fortsätta grubbla över saker som kanske aldrig kommer att redas ut. Till exempel: blev Ivar Kreuger mördad eller begick han självmord? Att leka med olika teorier i denna fråga kan vara tankeväckande och intressant, men det löser inte problemet. Det leder snarare till en konstgjord debatt där den ena sidan lutar åt att romantisera Ivar Kreuger som person, för att ge honom upprättelse, medan den andra sidan hävdar att han var en gåtfull person som korrumperats av för mycket makt och pengar, och att han helt enkelt var girig. Den relevanta frågan är: Hur ingrep Ivar Kreuger i världshistorien?

Om man betraktar världshistorien på det sättet, som ett klassiskt drama, kan individers och politiska och finansiella krafters osynliga, motstridiga avsikter blottläggas. Empirister, som stirrar sig blinda på fakta, missar de underliggande krafter som driver på det skeende som är synligt på ytan, krafter som faktiskt är mera verkliga och mera mäktigt verkande.

Men det var något speciellt med Kreuger. Det han förde med sig till Europa var inte bara ett amerikanskt patent; det var en amerikansk mentalitet, ett pionjärtänkande som var kännetecknande för det amerikanska nationalekonomiska systemet. Det handlade inte bara om att bli rik, utan om att skapa bättre villkor för andra människor, att lyfta upp de många i Europa som trycktes ned av det gamla tänkandet, där börd och blodsband bestämde individens möjligheter.

Denna framåtanda, som premierade uppfinningsrikedom och egna initiativ, var det som Kreuger framför allt förknippades med. Han kallades ”amerikanen”, föraktfullt i en del kretsar, i andra med beundran. För den europeiska finanseliten var Kreuger och hans sort uppkomlingar som störde ordningen; de kunde möjligtvis tolereras, om de kunde hjälpa till att skaffa amerikanskt kapital till Europa efter första världskriget, men inte mer. Jag behöver knappast betona vem som tyckt vad i detta.

Och här blir Kreuger plötsligt intressant. Han blir en av de största överförarna av amerikanskt kapital till Europa. Han gör det genom att köpa in sig i tändsticksindustrin och grunda Svenska Tändsticksaktiebolaget, STAB, 1917, under det första världskrigets sista år.

Mellankrigstidens Versaillessystem var ett system som aldrig var tänkt att fungera, det var tänkt att haverera redan ifrån sin början. Tyskland var knäckt och fick ensamt bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA. Storbritannien och Frankrike var båda i praktiken bankrutta, förutom de eventuella blodspengar som de lyckades pressa ur Tyskland genom familjen Wallenberg.

Krigsskulderna kunde inte betalas, det stod klart redan innan bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget. Men Europas finansiella makthavare, de Centralbankerna och deras anglo-holländska bankirvänner, hade redan bestämt sig för den fascistiska lösningen för Europa. 1922 fördes Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, som blev Mussolinis utrikesminister.

I detta till synes hopplösa läge, som liksom nu uppfyllde alla villkor för fascism i Europa, så började Ivar Kreuger tänka stort, som en gammaldags amerikan. Det är inte lätt att veta om Kreuger faktiskt vid den tiden såg vidden av det annalkande hotet från facsismen, men han tänkte i alla fall ut en plan som gav uttryck för ett helt annat sätt att se på ekonomi och kredit.

Detta sätt skiljde sig helt och hållet från den brittiska s.k. kapitalismen, som gick ut på att utnyttja billig arbetskraft och låga produktionskostnader, främst inom de forna kolonierna, för att få fram produkter som kunde säljas på den ”fria marknaden” till högsta möjliga pris, oavsett kvalitet, och oavsett de nationalekonomiska konsekvenserna, nyttosyftet var alltid hänförligt uteslutande till det egna.

Kreuger tillämpade det amerikanska synsättet, att styra produktionsprocessen från början till slut, i vilken kvalitet och innovation var det centrala. Han byggde upp sin position med hjälp av säkerhetständstickan, som var en svensk uppfinning, och lika revolutionerande maskiner för att tillverka tändstickor. Tändsticksfabriken i Jönköping är väl värd ett besök. STAB började sitt segertåg över världen, till en början med inhemsk finansiering, från ett konsortium av svenska banker.

När kreditmöjligheterna försämrades i Europa i början på 1920-talet vände sig Kreuger till USA. Där grundade han ett amerikanskt dotterbolag, International Match Company, IMCO, med ett aktiekapital på hela 28 miljoner dollar. När Kreuger gick in på den amerikanska marknaden skedde det i allians med Lee, Higginson & Company, en inarbetad investeringsbank. Samarbetet mellan Kreuger och Lee, Higginson höll ända fram till slutet, trots hårda påtryckningar från de anglo-amerikanska bankintressen som senare försökte stoppa Kreugers krediter från Lee, Higginson. Samarbetet höll, därför att båda företrädde det amerikanska nationalekonomiska systemet.

Under åren 1925-26 växte Kreuger & Toll till att bli ett av världens största holdingbolag. Som mest omfattade STAB:s internationella verksamhet 250 fabriker i 43 länder; STAB stod för runt tre fjärdedelar av världens tändsticksproduktion. Tändstickskoncernen var Kreugers främsta inkörsport till den internationella finansieringsverksamheten, men Kreuger var på väg att göra det även med andra verksamheter. Under 1920-talets krisår rekonstruerade, utvidgade och skapade han företag som SCA, Boliden, Grängesbergsbolaget, SKF och LM Ericsson.

Det som gjorde Kreuger till mer än bara en framgångsrik företagsledare, var hans idé att använda tändsticksmonopolen för att förmedla lån till stater. Han kunde ge stora lån till låga räntor, eftersom lånen garanterades av intäkterna från real produktion av värde.

Krugers långivning blev alltså snabbt så omfattande att han kom på kollisionskurs med världens mäktigaste finansintressen. Vårt numera så bekanta petrodollarkonglomerat. Statslånet till Frankrike 1927, på 75 miljoner dollar, gavs t.ex. vid en tidpunkt då Frankrike var i djup kris. Galopperande inflation och bristande förtroende för den franska ekonomin gjorde att ingen ville ge Frankrike nya lån. Frankrike hade redan ett lån från Morganbanken i USA med en hög ränta, på cirka 8 procent, och Morgan krävde återbetalning av det lånet, innan några nya lån kunde ges. Men Kreuger var beredd att låna till en lägre ränta, 5 procent, något som den franska regeringen tacksamt tog emot.

Kreuger kunde erbjuda lägre ränta, eftersom lånet var knutet till tändstickstillverkningen. Det betydde emellertid också att Frankrike tack vare lånet från Kreuger kunde betala tillbaka det gamla lånet från Morgan tidigare än väntat, och Morgan förlorade därmed dubbelt mot Kreuger.

Idén att skapa ”ett verktyg för internationell finansieringsverksamhet”, säkrad med hans egen industriproduktion, kallades Kreugerplanen. Den var en plan för att få fram krediter och kapital i syfte att bygga upp världsekonomin. Kreuger & Toll blev verktyget för att styra krediter till låg ränta från USA:s småsparare till fattigare länder. Betänk nu i detta vår innevarande situation med nationer med havererande statsfinansiering

Kreugers lånekonstruktion gav goda möjligheter för industriell expansion, eftersom statslånen säkrades genom tändsticksmonopol. Om så behövdes kunde den lånande staten lätt få in statliga inkomster till skuldåterbetalningen, genom en mindre prisökning på tändsticksaskarna. Ändå var tändstickorna både säkrare och billigare än förut, tack vare de tekniskt avancerade fabriker som kunde byggas i skydd av monopolet.

Kreugers plan gjorde det möjligt för många länder att ordna upp sina ekonomiska problem och förankra lånesystemet i produktiva investeringar. Därmed överlastades inte deras budgetar av höga räntor, ungefär på samma sätt som Marshallplanen fungerade efter andra världskriget, eller för att bara inte nämna alla länder som idag befinner sig i klorna på BIS och IMF

Det dramatiska skeendet 1929-30 visar på att det var då som de finansiella makthavarna insåg att de i Kreuger hade en motståndare som var dem intellektuellt överlägsen. Kreuger organiserade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.

Kreugers plan att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, det största statslånet någonsin, offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var att lösa krisen kring krigsskulderna på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i krigsproduktion, vilket var det fascistiska alternativet.

Problemet för makten i tiden hette Kreuger, och innebar att Kreugers planer motarbetades av de finansintressen som ville ha Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montagu Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht. När det gick upp för dem att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland till Kreuger, skred de till verket. De bestämde att all utlåning skulle upphöra. Det skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av kapital från den amerikanska aktiemarknaden, samtidigt som räntan höjdes. Resultatet blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Kreuger planerat sin stora emission för att få in kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften jämfört med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet. Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därigenom skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag lades en plan fram för hur detta skulle ske. En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle enligt argumenten bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika centralbankerna. Med den brittiska kontrollen över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, så var den gode Norman tämligen säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Vid Haagkonferensen 1930 beslutades att BIS skulle inrättas, men det blev direkt ett stort streck i räkningen för England, att Frankrike fick ordförandeskapet för banken, vilket gjorde att den inte kunde användas på det sätt som Norman Ring tänkt sig. Frankrikes allians genom Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med. I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger från 1927, vilket gav Kreuger ett manöverutrymme som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det franska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet” begränsade. Han avgick som tysk riksbankschef, och började i stället propagera internationellt för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland. För att övertyga sig om att så verkligen var fallet, behöver man bara titta på vad Schacht gjorde sedan, efter sin avgång.

På hösten 1930 var Tyskland åter i behov av ett nytt lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna började den 1 oktober. Den 2 oktober anlände Schacht till New York.

Syftet med hans besök var att se till att Tyskland under inga omständigheter fick några krediter. Schacht stannade åtta veckor i USA och höll 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för hans föreläsningar var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu höll på att förbereda ett skuldmoratorium. Schacht hade också ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom att de aldrig skulle få igen sina pengar om de lånade ut till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade ut ett meddelande där den öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla planer på ett moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle ges ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Norman Rings planer på en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. Så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas! Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 12 mars 1932 stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för en sådan utveckling. I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Somary som var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till andras fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 kraschade bankerna, sent på sommaren nedvärderades pundet. När Somary ännu en gång kom till Berlin våren 1932 fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Somary tog ingenting tillbaka utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom kort tid skulle vara slut.

Hur kunde den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger? Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den jättelika koncernen i konkurs?

Hur kunde Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg få utse sig själva att ingå i en Kunglig kommission, som inte alls var kunglig utan hade falsk varudeklaration, som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning, när Wallenbergarna var allierade med dem som starkt motarbetade Kreuger? Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom.

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde hur långt hans ekonomiska motståndare var beredda att gå för att sätta sina planer i verket. Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa måste betala för att de privatägda oberoende centralbankerna den gången skulle få bibehålla sin makt över världen.

Det som till slut skulle rädda världen från den finansiella fascismens rena helvete var att Franklin D. Roosevelt, en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933. Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just de privata bankintressen, däribland Morgan, som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism. USA under president Roosevelts ledarskap var därmed den enda makten på Jorden som kunde stoppa Hitler och faktiskt gjorde det.

Måtte vi nu snabbt dra lärdom av historien och istället stoppa den schachtianska åtstramningspolitik som nu framställs som den nödvändiga och enda vägen för att ”lösa” den nuvarande internationella skuldkrisen. Det är bara att frånhända bankerna det som rätteligen aldrig har varit, eller skulle ha varit deras.