Den Amerikanska konstitutionen till skillnad ifrån den Eurobrittiska konstitutionen, handlar om att själva avsikten med konstitutionen skall vara den verkande kärnan i det amerikanska systemet, och detta är en motsats till det Eurobrittiska systemet. Det Amerikanska systemet är ett kreditsystem, och inte ett penningsystem som det Eurobrittiska.

Detta betyder rent formellt enligt konstitutionen att Amerikanska pengar skapas genom kongressbeslut, som ger presidentämbetet makt att skapa pengar som krediter, detta alltså antingen i form av tryckta pengar, eller i form av krediter vilka förmedlas genom det statliga banksystemet, till lokala banker, där godkända typer av utgifter – direkt godkända, eller indirekt bemyndigade av kongressen – finansieras genom att krediter, statlig kredit, vilket är detsamma som statlig skuld, överförs till en bank eller ett företag.

Ibland växlas detta direkt till pengar, eller så kommer detta längre ned i kedjan med ett godkännande av en utgivning av pengar motsvarande den skapade krediten.

Detta är det Amerikanska systemets funktion enligt den gällande konstitutionen.

Men detta är inte alls den rådande verkligheten sedan 1913 och införandet av Federal Reserve.

De europeiska systemen, de är inte som det amerikanska systemet till sin formella struktur. De är helt enkelt penningsystem, där alltså penningen i sig själv skall utgöra den värdebärande grunden

Efter President Roosevelts död så reglerade den mycket underdånige Harry Trumans administration tillsammans med Montague Norman Ring och London Citys banker, det internationella fasta växelkurssystemet till ett rent penningsystem, alltså ett brittiskt penningsystem fast alltså med andra grunder för valutabildningen. I Europa gjorde man helt enkelt tvärtom i och med lämnandet av guldmyntfoten 1931 och införandet av skuldmyntfoten som bärare av värdet på valuta.

Detta brittiska penningsystem bygger på gamla venetianska grundprinciper, där pengar ges ut på olika sätt, av olika institutioner, men i princip utanför regeringarnas reala kontroll. Därav den nu rådande vanföreställningen att pengar har ett värde, istället för att bara mäta ett värde.

Regeringar kan naturligtvis reglera detta, om de har viljan därtill skall det nog också tilläggas, men grunden i detta är och förblir att pengarna inte är statliga, de är inte främst krediter de är främst pengar. Om de sedan inte har något värde i sig själv kommer då alltid förr eller senare att göra sig påmint.

Därför förblir också alltid pengar och penningsystem, enligt detta brittiska systemskick, en egen och självständigt verkande kraft eller någonting som är i en ständig förhandling med nationens kreditsystem, och då kreditsystem i meningen konstitutionellt system likt Riksbanken. Detta kan aldrig fungera och det har makthavarna varit medvetna om i en evighet.

Därför hamnar penningutgivningen utanför regeringens kontroll, antingen på det ena eller på det andra sättet. Detta anglo-holländska så kallat liberala system, vilket naturligtvis är en helt missvisande benämning, detta är det brittiska kolonialimperiets själva kärna. Det systemet är numera fullt ut baserat på pengar, och på centralbankssystem.

One bank to rule them all, one bank to find them.

One bank to bring them all and in the darkness bind them./Tolkien

USA är alltså inte till sin konstitution ett centralbankssystem, även om nu på senare år somliga med både förnamnet Alan och sedermera Ben verkligen har försökt att framställa Federal Reserve-systemet som ett centralbankssystem, och detta främst för att blidka ickedemokratiskt verkande syften, vilket vi nu allt tydligare börjar se de framträdande konsekvenserna av.

Amerikas förenta stater har med andra ord nu ett korrumperat finans och valutasystem, i relation till de fastställda kraven i den grundläggande Amerikanska konstitutionen. Förenta staterna är enligt konstitutionen den enda myndighet som har befogenhet och monopol på utgivandet av valuta eller krediter som leder till valuta. Dessa två är vidare utbytbara. Den amerikanska statens kreditskuld får givetvis inte förändras utan grund i kongressbeslut, och därför är det USA:s regering som har ansvar och skall ha kontroll över skulden. Och så är det ju verkligen inte i dagsläget.

I det Eurobrittiska systemet däremot, så är det istället ursprungligen och konstitutionellt till grunden centralbankirer som kontrollerar skuldbildningen, men detta är nu egentligen rena drömscenariot i relation till den nu rådande verkligheten. I den innevarande rådande verkligheten så har kreditbildningen i det närmaste helt överlåtits på privatbankerna och detta i en så hög grad att regeringarna inte ens blandar sig i detta längre.

Detta reducerar ovillkorligen det demokratiska systemets värde till absolut noll i alla ekonomiska sammanhang som berörs av valuta eller pengar, eftersom pengarnas värde styrs av de privata banker som skapar dem.

Riksbanken skall godkänna dessa pengar, som kredit. Utnyttjandet skall vara begränsat, enligt lag, till främst samhällsnyttiga och produktivitetshöjande ändamål, och så börjar samhället som system att byggas, och vad mera exakt händer då?

Kreditutgivningen betyder att en massa människor börjar arbeta. Institutioner börjar arbeta. Man börjar bygga systemet vidare i bredd. Individer arbetar. Individer börjar producera mera. Värden skapas, i stället för att konsumeras, och vi blir mer produktiva eftersom vi skapar saker som kommer att göra oss ytterligare mer produktiva, med ett helhetsgrepp uppifrån och ned; alltså fundamental real infrastruktur.

Samhällets kreditgivning bör således främst investeras för att öka individernas reala produktivitet, antingen direkt genom att skapandet av det arbete som behövs, och som är nyttigt för realvärdeskapandet, eller genom att skapa en infrastrukturmodell som förbättrar arbetskraftens produktionsförmåga i hela samhället. Om exempelvis restiden till arbetet tar en timme per dag, i stället för två och en halv timme per dag, både fram och tillbaka, då ökar den reala produktiviteten.

Samhället måste öka arbetskraftens produktivitet. Och kreditsystemet skall inte enbart verka på basis av företeelser som man fysiskt kan ta på. Kreditsystemet måste fungera på basis av produktivitetsvinster även ur andra perspektiv.

Samhället bör investera i skapande av förhållanden som hållbart kommer att öka arbetskraftens produktivitet per person och ytenhet i samhället, eller därför att det är någonting bra för andra länder eller geografiska ytenheter, och därmed i sin förlängning på något sätt till nytta även för samhällsbildningen i en vidare mening.

Egentligen så gäller det att nå en fundamental form av samkänsla av gemensam nationell/regional målsättning, och vidare även internationell målsättning. Samhällets målsättning är i detta främst att vara mänskligt.

Skillnaden emellan människor och primater framträder ju tydligast igenom vetenskap och kulturell utvecklingsgrad, för de som nu till äventyrs inte vill acceptera ens de enklaste sociala fundamenta.

Det viktigaste i detta är att förbättra tankeförmågan, förbättra arbetskraftens produktivitetskraft samt höja mänsklighetens lägsta nivå på levnadsstandard.