När fenomenet med den artificiellt låga räntan dyker upp så följer det med ett och annat som kan vara värt att observera, nämligen det att amorteringarna också ALLTID minskat till nära nog obefintlighet, eftersom räntekostnaden tar så mycket utrymme av återbetalningskraften hos låntagaren, så att denna betalningsförmåga inte räcker till några vidare amorteringar.

Och eftersom systemet dessutom kräver vidare skuldtillväxt utifrån räntans närvaro, så är amorteringarna alltid dömda att minska till en given betalningsförmåga. Så omvänt kan man ju säga att det krävs negativa amorteringar för att upprätthålla kraven på räntekostnadstillväxt, till en given betalningsförmåga. Detta brukar normalt kallas för att skuldsättningsgraden måste öka till en given reallönenivå för att möta tillväxtkraven, som egentligen alltså bara är en omskrivning av att mer valuta skapas utifrån skuldsättning. Allt är ett, låter detta bekant?

Efter skuldmättnadspunkten så går således inte processen att backa för systemet, utan antingen negativ ränta, vilket vi nog inte skall se som ett alltför troligt scenario, eller skuldavskivningar. Det senare blir konsekvensen antingen man nu vill detta eller inte, frågan är väl snarast om detta fullkomligt idiotiska system skall tillåtas bevisa sin otillräcklighet fler gånger, eftersom informationshastigheten är det styr sönderfallsförloppets hastighet, så får man nog tillstå att detta system bör passeras vidare till enbart de historiska böckerna.