Fler och återkommande kriser garanteras av detta system med skuld som värdebärande enhet för valutabildningen, eftersom orsaken inte någonsin sedan 1931 har behandlats. Det är faktiskt inte ens diskuterat, men detta är väl känt, åtminstone bland bankmän, politiker och ekonomer, det vill säga alla de penningvårdare som främst av eget intresse verkar för ett bevarande av det innevarande systemet.

Källan till dessa kriser är vårt egentliga avvisande av den fria marknadens pengar – Alltså ett bytesmedel fritt vald av marknadsaktörerna. Marknadens fria pengar avslogs som metod för att skydda den praxis som Fractional-Reserve Banking systemet innebär, alltså praktiserandet av bankernas utlåning och därmed skapande, av mer pengar än de faktiskt själva har. Om man väljer en helt statlig eller helt privat regi för betalningsverktygen spelar en mindre roll, det viktiga är att man inte blandar och att inte betalningsverktyget blir en handelsvara.

Fractional-Reserve Banking skapade kriser under 1900-talet, som kallades för bankpanik, det var när insättare i stora antal kom springande till bankerna för att ta tillbaka sina pengar. Eftersom bankerna inte har pengarna – då det mesta hade lånats ut – så kom det sig så att banker skulle antingen ge eller söka skydd från regeringen. Skyddet var i form av att låta banker berätta för insättarna de inte kunde få sina pengar, även om detta hade lovats dem "på begäran". Bankerna kunde i detta dock givetvis fortfarande samla in betalningar från sina gäldenärer, vad annars..

Få människor frågade sig varför egentligen depositarie institutioner istället främst kom att bedriva verksamhet med banklån.

Svaret var naturligtvis att det var lönsamt – för bankerna. De kunde ju bokstavligen skapa pengar ex nihilo - Ur intet - efter den gamla principen om förfalskning likt guldsmederna med sina kreditivsedlar. När de skapade för mycket pengar så råkade insättarna hela tiden i panik och kom springande, så detta beteende måste på något sätt stävjas och fås att upphöra.

På något sätt gjorde detta att man egentligen praktiskt sett övergav bruket av Fractional Reserve Banking. Men hellre än att överge en praxis, som i någon annan bransch skulle betraktas som rent bedräglig, så skapade banker och politiker en sorts kartell som de kallade för en centralbank, som skulle medföra en enhetlig skattesats på monetär inflation på alla sina medlemsbanker, den skulle enkelt uttryckt fördela skulder på den breda massa och kanalisera vinster till ett utvalt fåtal.. Enhetlighet i detta innebär i praktiken att en bank inte utvidgar sina lån så mycket att den inte kan klara av sina kontroller gentemot andra banker - och därmed riskera att varna allmänheten för sin eviga obeståndssituation.

Den plan som ursprungligen utarbetades i 1910 på Jekyll Island, vars lösning dock inte var helt perfekt – som det skulle visa sig ur dess skapares perspektiv, skulle som så mycket annat visa sig lyda under naturlagarna, vilket nästan är märkligt att de inte begrep ifrån början?

Många i USA motsatte sig dock fortfarande att koncentrera makten till en enda institution, som t.ex. en centralbank skulle komma att utgöra.

Om av någon anledning en medlemsbank befann sig behöva akut kredit, så skulle centralbanken behöva för att skapa denna kredit omgående - bli långivare i sista hand, som läroböckerna i FRB säger.

Men hur skulle Centralbanken kunna låna ut pengar om den inte själv hade några? Mer rakt på sak, hur kan den skapa riktiga pengar genom en ren viljeakt?

Politiker och bankirer kringgått det första problemet genom att inrätta ett centralt banksystem med flera regionala reservbanker och att vidare tala om för allmänheten att deras förslag verkligen var en decentraliserad organisation. Allmänheten köpte denna förklaring. Det andra problemet krävde en större kris att övervinna.

För allmänheten så utgjorde guldet de riktiga pengarna, men guld var fysiskt begränsat i utbudet. Allmänheten hade hit in tills 1931 använt sedlar mest för sin bekvämlighet, men de antog fortfarande att riktiga pengar stod bakom dessa som värdegaranti, att alla papper pengar de hade, egentligen täcktes av en del guld i ett bankvalv.

Med inflationen som bränsle under det glada tjugotalet fick ett den expansiva valutapolitiken ett abrupt slut och hade sina syndabockar att finna, men som tyvärr då undslapp att få bära konsekvenserna av sina gärningar.

Förutom de vanliga syndarna - spekulanterna – så var då pengarna i sig ifrågasatta, åtminstone av inflationisterna. Vad som världen behövde, sade de, var ännu mer pengar, tillräckligt för att reflatera aktiemarknaden, och detta betydde i klartext att guldet som värdebärande enhet för valutan, var tvunget att gå. Så vad Montague Norman Ring och Hjalmar Schacht egentligen hade för syften, det var ju inte precis det som omnämndes i dessa sammanhang.

När ”kapitalismens räddare” (FDR) kom till makten så beordrade han raskt att alla amerikanska medborgare att byta in allt sitt guld i utbyte mot sedlar/statspapper, som om vore det att en marknadsekonomi skulle kunna fungera bäst utan marknadens pengar. År 1936 så byggde finansministeriet Fort Knox för att säkra människors konfiskerade guld.

En lugnande överstatlig röst övertygade allmänheten om att detta arrangemang var för deras eget bästas skull. I Sverige hade vi förvisso ingen så uppenbart korkad lag som bedrog allmänheten, men vi hade ju å andra sidan både regeringen och familjen Wallenberg inom landets gränser och sett till vad de sysselsatte sig med, så är det inte så konstigt att det är den Svenska Riksbanken som har instiftat Nobelpriset i ekonomi

Från denna punkt, genom sitt ombud Federal ReserveI/Riksbanken, skulle en regering kunna skapa pappersfordringar på ekonomiska tillgångar utan att behöva ha oro för krav på återlösen i någon form av unik typ av det ekonomiskt goda: guld.

För regeringar i detta system var således riktiga pengar inte längre pengar. Av regeringen skapade sedlar och banktillgodohavanden kunde nu lösas in i sedlar och var nu verkligen riktiga pengar. Federal Reserve och Riksbankerna kunde då skapa pengar utan att oroa medborgaren för existensen av en motsvarande mängd metall på en insättning.

Medlemsbankerna skulle givetvis fortsätta att göra lån på små fraktioner av deras insättningar, men nu utan att oroa medborgaren och göra så att misstänksamma insättare plötsligt rusar ursinnigt till bankerna för en guldmyntinlösen.

Eftersom banksektorn var organiserad som en kartell, så måste även regeringen sponsra detta till arbete, alltså gällde det att se till att regeringen hålls glad genom att köpa regeringens skuldsedlar/statsobligationer.

Politiker kan då med denna metod köpa röster med utgifter på grundval av skuld snarare än skatter, och bankerna kan låna mer pengar på grund av ökningen av deras totala reserver som möjliggjorts av Centralbankens magi. Med undantag för de medvetna utanför kretsen av makt, är alla glada. Medborgarna blir glada för att de blir lovade vallöften, politikerna blir glada för att de upplever att de får makt och bankerna blir glada för att alla blir skyldiga dem pengar.

Det fina(sorgliga) i kråksången är väl snarast att medborgaren kommer att stödja den som ger de fetaste vallöftena, vilket i praktiken är den som lovar att skuldsätta medborgaren mest.