Det är i dag mycket aktuellt att uttrycka att det är förtroende för systemet som skapar situationen.

Trots det direkt påvisande ordet så tycks själva meningen undgått de flesta, och alldeles särskilt de olika aktörerna på finans och valutamarknaderna.

År 1492 så hade en inte obetydlig del av jordens befolkning förtroende för det system som beskrev den geologiska betraktelsen av jorden som en platt skiva.

Detta system beskrev emellertid inte den rådande verkligheten ur mer än ett enda perspektiv.

Detta visade sig vara alldeles otillräcklig beskrivning av verkligheten när informationen fick ökad rörlighet, i detta fall när Nina, Pinta och Santa Maria inte ramlade över kanten.

Att dagens finanssystem där privata aktörer tillåtits och alltjämt tillåts att skapa valuta, vilken övriga marknader skall konkurrera om, är som företeelse faktiskt ännu dummare än att beskriva jorden som platt.

Att detta rådande system rent faktiskt skulle vara en adekvat konstruktion för att kunna optimera olika marknaders aktörers behov av valuta, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en villfarelse av bibliska proportioner. Detta system har aldrig sedan dess sjösättning 1931 haft detta som sin målsättning.

Det spelar emellertid ingen roll hur mycket förtroende som visas en företeelse, den förändras ju inte det minsta i sak av detta. Individen må ju exempelvis tro att den kan flyga bäst den nu behagar, det förändrar inte det minsta förhållandet med att individen inte kan flyga.

Att folk tror att skuldtillgodohavanden från andra fungerar som ett tillgångsvärde, det fungerar som system bara tills den sekund som folk inser vad detta egentligen innebär för någonting. Vad blir värdet på de skulder som aldrig kan betalas?