Versaillessystemet efter WWI, var redan ifrån början ägnat att kollapsa, därav deltagarna Dawes och Young i kommittéväsendet, detta hade kommitté ligan (Dulles, Wallenberg, Schacht, Young , Dawes) alltså otvivelaktigt ifrån början föresatt sig, vilket det också som bekant sedermera gjorde; och sedan efter detta haveri så skulle det införas ett nytt finanssystem, vilket det alltså gjordes 1931, med bildandet av Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), som finns kvar ännu i dag.

En nyckelperson i Bank for International Settlements bildande var Hjalmar Schacht, som var en av konstruktörerna som låg bakom det strukturella i skapandet av Hitlers styrelseskick, och som var en principiellt rent Anglo-Amerikansk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef Montague Norman Ring.

Adolf Hitler tillträdde som bekant Tysklands kanslersämbete 1933, och var sedan snart absolut diktator.

Men mindre bekant är inte sällan att Montague Normand Ring, chefen för Bank of England, skapade Hitler's krediter, med hjälp av sin protegé Hjalmar Schacht vilken då innehade befattning som finansminister i Tyskland, och som därigenom rent praktiskt arrangerade krigsrustningen av Nazi Tyskland, och koordinerade strategierna från Hitler's supporters Rockefellers, Warburgs, Wallenbergs och Harrimans.

Samtida ytterligare med detta, så tar även andra förlopp sin början, vilka alla syftar till samma ekonomiska vinningsprocess som i det ovan beskrivna, och som genom osannolika omständigheter i historien, vilka faktiskt nog mer ser ut som tankar, så är det samma spelare med i alla uppsättningarna.

År 1931, så var alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England

Chefen, Montague Ring Normand, vilken för övrigt inte av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vilkens farfar dessutom hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget. Montague Norman Ring tilldrog sig omvärldens intresse i sådan grad att författare som Tolkien skrev hela trilogier under analogi om detta monetära system.

"There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation's blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state." ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

År 1931, när Prescott Bush så ledde New York kontoret, för Brown Brothers

Harriman, hade Prescott en partner som var denne Montague Normans intima vän, Thatcher Brown.

All advokatyr i sammanhanget bedrevs av bröderna Allen och John Foster Dulles.

Den av Farbenintressena framdrivna stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och Storbritanien, den innebar en försvagning av allt, till och med av myndigheter. Den gjorde även en Herr Prescott Bush mer villig att göra vad helst var nödvändigt, för att behålla sin nya placering i världen. Det var vid denna kris redan helt säkerställt att Anglo-Amerikanerna bestämt sig för installationen, av en Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland, detta genom sitt nya banksystems nyvunna inflytande.

W. Harriman & Co., var väletablerat för drift inom denna typ av företagsamhet, och rikt på tillgångar från deras Tyska och Ryska affärsverksamhet, sammanfogades med Brittisk-Amerikanska investerings huset, Brown Brothers, i Januari 1931.

En stor bidragsgivare till Hitler i Europa med 34 millioner dollar, senare mellan 1933 och 1936, var Badische Soda und Anillin AG. (ett IGF bolag som numera heter BASF), med Marcus Wallenberg bland delägarna, där ägarskapet är lättkontrollerat men motstridighet tycks råda i verkställande direktörskapet vilket inte direkt framhålls. Där handlingarna i enlighet med SOU 1999:20 inte fanns tillgängliga.

Däremot i Bosch utredningen framgår ägandet av dåvarande Badische Soda und Anillin AG från 1921 lustigt nog. Not 52 i ovan är av stor betydelse i flera perspektiv.

J.F. Dulles var alltså densamme som kom att verka som ombud för familjen Wallenberg efter krigsslutet, när Amerikanska myndigheter verkade för frysning av tillgångar, i enlighet med fientligt samröre.

Samtidigt i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen en förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som, en av den franska socialismens mest framstående män. Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig annorlunda från maktens ansvars bänkar sett, än ifrån oppositionens bänkar

Ett av Briands stora patos var frågan om krigsskadestånd för Tyskland där han medverkade, fast emotverkade, i samma kommittéväsende som Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman och där ensam utgjorde opposition mot svenska familjen Wallenberg och de övriga.

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926.* Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet?

(Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Denne Briand hade nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt avlidit, av orsaker som inte lätt framgår, och på begravningsdagen ( lördagen 12/3 1932 ) så vill det sig nu inte bättre än att Ivar Krüger, den storear  långivaren till stater, tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle.

Utplundringen syftade till att tillgodose de behov och de möjligheter till förtjänster, som alltså exempelvis den tyska upprustningen innebar. De stora nyttotagarna i detta var familjen Wallenberg, Svenska staten och Rörelsen tillsammans med det internationella militärindustriella komplexet.

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

 ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så var det i Tyskland, faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela valproceduren fick göras om.

I samband med detta kanske man skall påminna om, att Herr Hitler inte var Tysk medborgare vid mars månads inträde, och i detta inte ens möjlig som politisk befattningshavare.

Detta var dock emellertid inget man hade glömt bort, även om man vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida hade misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete automatisk skulle rendera i medborgarskapet för denna. Detta misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, men i tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet i mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således egentligen helt lagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta genom att under dessa i princip två återstående månader, lyckas med att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick och i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap.

Ivar Kreuger som var i Paris för att få ett borgensåtagande signerat av dem som sedermera blev kommission märkligt nog, och som hade tvingats till detta genom att en Amerikansk bank, National City Bank, grundad av William Rockefeller och med en vid tiden för dettas varande chef vid namn C. Mitchell som alltså förvägrat utbetalningen av beloppet till Tysklandslånet. Den svenska representationen fullföljde sitt uppdrag och när allt är klart, och andra banker kan vidstå betalningen, då skjuter sig Ivar Kreuger?

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr Charles Lindbergh.

Däribland återfanns så även alltså en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är just densamme person som uppsöktes av häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar. Man kan väl säga utan att tveka att det inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag.

Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, som också innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri.

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

Syftet med detta var emellertid något helt annat, enligt gängse tradition.

Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland, kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande.

Att Marcus Laurentius Wallenberg var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var så viktigt i detta.

Vad som var viktigt däremot, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta var då givandes en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, som hade något värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av knappast en slump var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm till exempel, och export), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och sälj led.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjligt uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet och dess regleringar, egentligen bara utgjorde en förtäckt stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste situationen ovillkorligen revideras och förändras.

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en skänk från ovan, eller sannolikt kan inte ha varit.

Marcus Laurentius var dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även Owen Young.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike erhöll.

Vidare utnyttjades möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young lånen även till att verka som balansposter i redovisningssyfte, utöver vad beskrivs i nedan.

Och vidare var han även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

Kreditens syfte var givetvis att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma att medföra.

Framställan avslogs.

En annan ytterligare relation beskriv i nedan

De återstående fyra medlemmarna av American I.G´s styrelse var prominenta Amerikanska medborgare och medlemmar ur Wall Streets finanselit. C.E Mitchell, ledamot av National City Bank och Federal Reserve Bank of New York; Edsel B. Ford, president of Ford Motor Company; W.C. Teagle, VD Standard Oil of New Jersey; och, Paul Warburg skapare av Federal Reserve Bank of New York, och vidare styrelseledamot inom Bank of Manhattan Company.

Farben var Hitler och Hitler var Farben även om han inte till fullo såg detta ifrån början. (Senator Homeros T. Bones till Senatens Kommitté för Militära Affärer, Juni 4, 1943.)
I skymningen innan WW2 tog slut, så var det  Tyska kemikalie komplexet I.G. Farben inte bara det  största kemikalie tillverkande företaget i världen, det var det största företaget i världen med en utomordentlig politisk och ekonomisk kraft och påverkan inom den  Hitlerianska Nazisti staten. I. G. Farben har beskrivits, som närmast en stat i staten, den frågan är mångfacetterad.

Farben kartellen daterad ifrån 1925, när dess politiska gärning började sin mera noggrant planerade politiska tillväxt som organiserades av Hermann Schmitz (med Wall Streets finansiella assistans) som skapade en super kemikalisk jätte ur företagsamheten ur sex redan i sig jättelika Tyska kemikalie företag — Badische Anilin, Bayer, Agfa, Hoechst, Weiler-ter-Meer, och Griesheim-Elektron. Dessa företag blev sammanfogade till blivande Inter-nationale Gesellschaft Farbenindustrie I.G. —  eller I.G. Farben förkortat.

Tjugo år senare var samme Hermann Schmitz alltså åtalad vid en rättegång i Nürnberg för både anstiftan till världskrig och krigs brott inbegripande I.G. Farben kartellen. Många ndra I.G. Farben direktörer var samtidigt, åtalade vid denna rättegång, tillsammans med de Amerikanska filialerna anslutna, till I.G. Farben, och dito för dess Amerikanska direktörer.

I.G .Farben i sig själv sökte tystlåten glömska;  sanningen var begravd i arkiven, och dessa försvann sedan efterhand, bäst i klassen i ämnet var Norsk Hydro, som nära nog lyckats med att förstöra all dokumentation. Svenska IG Farben med Herbert Lickfett, var inte just mycket sämre avseende denna prestationskategori. (Läsaren uppmanas att googla på Herbert Lickfett för att uppleva resultatet.)

Det är dessa Amerikanska anslutningar inom Wall Street som angår oss i detta ännu idag. Utan kapitalbiståndet och medskicket av Wall Street, skulle där inte har varit ett I. G. Farben alls. Och ingen Adolf Hitler eller WW2 heller.

Tyska bankirer inom Farben Aufsichsrat (Bolagsstyrelse) på det sena 1920-talet inkluderade Hamburg bankiren Max Warburg, vilkens bror Paul Warburg var grundare till Federal Reserve Systemet i Förenta Staterna.

Inte bara genom slumpens lyckliga omständigheter, så var Paul Warburg  även  styrelseledamot av Amerikanska I. G., Farbens helägda Amerikanska dotterbolag.

I tillägg till Max Warburg och Hermann Schmitz styrning och varma händer, i skapandet av  Farben riket,  ingick även Carl Bosch, Fritz ter Meer, Kurt Oppenheim och George von Schnitzler, Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring

Alla dessa utom bankirerna Max Warburg, Hjalmar Schacht och Montague Norman lagfördes som krigsförbrytare efter Värld Krig II, men man lagförde ju så sällan folk på vinnarsidan, ens på den tiden, inte ens bankirer.

Mellan 1927, och början på WW2, så expanderade I.G. Farben till sin egen dubbla omfattning, storlek, och utbredning, detta möjliggjordes till stor del av/via Amerikansk tekniskt assistans och av/via Amerikanska förbindelser, så som ett kapitaltillskott på $30 miljoner investerade av/via  National City Bank. Av/via National City Bank så hade 1939 I. G. förvärvat eller införskaffat ett deltagande och ledningsfunktionsskapande påverkan i 380 andra Tyska företag, och i över 500 utländska företag. 

Farbenriket ägde sina egna kolgruvor, dess egen elektriska kraft, placerare, järn och stål enheter, banker, forskningsenheter, och otaliga kommersiell företag/vågstyckens.-Patent.

Där fanns över 2,000 kartell överenskommelser mellan I. G. och utländska företag — inkluderande Standard Oil New Yersey, DuPont, Alcoa, Dow Kemi, och andra inom Förenta Staterna, Hela berättelsen om I,G, Farben och dess världsomfattande aktiviteter innan WW2 kommer väl sannolikt aldrig helt i dagen ljus, eftersom Tyska uppgifter förstördes 1945 i och med att en förväntan om Allierad seger infann sig.

Men, en efterkrigsundersökning av/via  U.S, Krigsdepartementet avslutas som:

Utan I. G. Farbens ofantliga produktiva möjligheter, dess intensiva agerande inriktning, och vidsträckta internationella utbredning, så skulle Tysklands åtal för krig, har varit helt otänkbart och omöjligt;

IG Farben inte bara riktade sin energi mot en beväpning av Tyskland, utan man koncentrerade sig även på försvagning och förslappning av avsedda offer, och där denna dubbelverkande taktik, verkade för att expandera Tyska industriella möjligheter för krig och för begränsande av det för resten av världen uppdagade motiven.

Bevisningen är översvallande i det att I. G. Farben hade full tidigare kunskap om Tysklands planläggning för världs erövring, och av att varje specifik aggressiv aktion senare utfördes. Inte blir det så mycket bättre av att endast ett minimum av kännedom om Versailles fördraget och dess kommittéväsende, ovillkorligen visar betraktaren att IG Farben de facto skrev hela planläggningen i egen regi och i förväg, i form av de Fyraårsplaner som Adolf Hitler sades ha skapat när han satt på landsberg.

Direktionen av Farben företaget (dvs.,  "I. G. Farben officiella" hänvisade till i undersökning) inkluderade, inte bara Tyska utan även framträdande Amerikanska finansiärer. Denna utredning från 1945 av det Amerikanska Krigsdepartementet rapporterar i det avslutande att I.G. Farbens uppdrag från Hitler i förkrigsperioden var att göra Tyskland självförsörjande på gummi, bensin, smörj- oljor, magnesium, fibrer, garvning agenter, fett, och sprängämnen. Alltså IG Farbens egna produkter!

För att uppfylla detta kritiska uppdrag, spenderades väldiga summor av I.G. Farben på förädlings processer till dessa krigs material ifrån inhemska Tyska rå material - i synnerhet de rikliga Tyska kol resurserna.

I de fall dessa processer inte kunde utvecklas i Tyskland , införskaffades de utomlands under kartell arrangemang.

Och nu är det vad det verkar som dags igen för tredje gången gillt.