Dag efter dag, har bankernas ledningar paraderat inför kongressens utskott om deras roll i den finansiella kris som förde det finansiella systemet till kanten av avgrunden den 18 september 2008.

Var och en av de utfrågade har hävdat att de absolut inte är ansvariga på något sätt för katastrofen. De skyller på en gång i livet omständigheter som ingen kunde ha förutsett. Det var en perfekt storm och de hade ingen aning om detta.

Dessa Harvard Yale MBA Wall Street genier, som samlade ersättningar som överstiger 100 miljoner dollar vardera innan sammanbrottet, hade alltså ingen som helst aning om vad som pågick inom sina egna företag.

Okunnighet och dumhet till trots så finns det nog faktiskt ingen ursäkt för att förlora en biljon dollar. Sanningen är att VD: ar för samtliga Wall Street bankerna uppmuntras av en kultur av girighet och spel.

Denna generation av avgifter blev det enda drivande incitamentet för alla företag. Det började med collateralizing subprime, alltså att ta delar av en subprimelånestock till paket av hypotekslån tillsammans med bakomliggande tillgångar. Sedan skapade de Credit Default Swaps som försäkring på dessa lån.

När de fick brist på huslånesäkerheter i hus, så skapade de sidosatsningar med Credit Default förpliktelser som inte krävde någon faktisk husägare. De avgifter som genereras genom att skapa dessa instrument var obegripliga. Bankerna tog hem betalningar för paket på 25 miljoner dollar som inte var uppfyllda. De gjorde dock ett litet misstag. De bedrog sig själva genom att tro på att instrumenten de sålde var något som det faktiskt inte var . Till sist på en ändlig marknad så hamnade de som köpare av sina egna giftiga papper.

Även om de visste att kreditvärderingsinstitut var i princip horeriet i persona med AAA rating för avgifter, så trodde de uppenbarligen att AAA-klassade värdepapper de köpte och deras försäkringar inte var i praktiken värdelösa. De förstod inte att de hade skapat Frankenstein derivat.