Garvar högt åt senatsförhören med Goldman Sachs! Det lär ju inte ha varit så många arga senatorer samlade på en plats, sedan Farish dagar när det framgick att han och Exxon var med och startade Auschwitz.

Den 25Mars, 1942, kungjorde åklagare Thurman Arnold att Vilhelm Farish ej motsatte sig kostnaderna av brottslig komplott med nazisterna.

Farish var den huvudsaklige operatören av en världsomspännande kartell mellan Standard Oil Co. New Jersey och I.G. Farben, angående att kartellföretaget hade öppnat Auschwitz koncentrations läger den 14Juni, 1940, för att producera artificiellt gummi och bensin från kol.

Hitler regimen bestod i detta med arbetskraft i form av politiska motståndare och Judar så som slavar, som hölls arbetande till nära döden, och då mördades.

Åklagare Arnold visad att Standard Oil Co. New Jersey (senare känt som Exxon), för vilket Farish var president och huvudsaklig verkställande direktör, hade överenskommit att gömma patent för artificiellt gummi från Förenta Staterna till förmån för nazisterna.

Senatens utredningskommitté under Senator (senare U.S. President) Harry Truman från Missouri hade kallat Arnold som vittne vid hearings på företag samarbetande med nazisterna. Senatorer utryckte sig kränkta för den cynism och det sätt Farish var en fortsättning på förbindelsen med Hitlers regim, att detta hade börjat redan 1933, när Farish blev drektör inom S.O New Jersey väcker frågan om han var medvetande om att det var ett krig förestående?

Men det mest magnifika är ändå att detta företagskonglomerat ännu idag är intimt förknippat med det valutafinansiella system som etablerades 1931 som en del för att kunna verkställa det i van beskrivna. Jorden är sanneligen rund.

Så att samma stämning nu råder kan ju ha sina grunder i att alla senatorer inte är fullkomligt obildade och att de inte tänker tillåta att detta bedrägeri går vidare.

Eftersom detta inte tycks vara någonting som alla känner till så lägger jag till en del ur SOU 1999:20, eftersom jag är fullkomligt övertygad om att denna lilla passage är ännu mindre känd till innehållet i så fall.

Ur SOU 1999:20 sid 199  

I juni och juli 1938 förekom från såväl Warburgs som Stockholms Enskilda Banks sida viss brevväxling med Oberfinanzpräsident Hamburg rörande affärens genomförande. Därvid framfördes från Stockholms Enskilda Bank att det svenska delägarskapet måste kanaliseras via ett bolag och att Frans Liljenroth vid Investor kunde vara en lämplig representant för ett sådant. Tanken var nu att man från Stockholms Enskilda Banks sida skulle avyttra aktier i det tyska bolaget I.G. Farben för att finansiera delägarskapet. Den 18 juli skrev Stockholms Enskilda Bank till Warburgbanken och efterlyste besked om huruvida de tyska myndigheterna principiellt skulle godta en sådan lösning. Man ville inte riskera ett avslag. Samtidigt upplystes att erforderliga I.G. Farben-aktier fanns tillgängliga i Berlin. Warburgs tog också kontakt med Reichswirtschaftsministerium i frågan och skrev sedan den 10 augusti till Stockholms Enskilda Bank att syftet med den kontakten varit att utröna om de betänkligheter mot finansieringsförslaget som framkommit kvarstod. Enligt Warburgs måste denna väsentliga punkt klaras ut innan en motsvarande ansökan gjordes. Warburgs lovade slutligen att höra av sig när sonderingen gett resultat. Kort därefter blev Warburgbanken ariserad på annat sätt.

Arisering var alltså att överta judiskt egendom, eller omskrivet stjäla och det säkraste sättet att undvika framtida återvinning var att se till att vederbörande aldrig väckte någon talan.